vanimelde

har efter lite velande bytt blogg till wordpress. detta pga av att ajg inte tycker den här bloggen funkar speciellt bra och har mycket att önska.

 

min nya adress är

www,vanimelde.wordpress.se

 

varmt välkomna!!!!

 

 

Lite söndagsflum om inlärning och förutfattade meningar.

Det här med inlärning och kunskap är intressanta grejer.  Jag slås än idag av detta trots 5 års utbildning i ämnet och 6 års yrkesverksamhet. Nu har jag börjat studera pedagogik igen, på Mastersnivå denna gång, och jag slås än en gång av dess komplexa karaktär.

 

Väldigt ofta finns det ett stort mått av vanor/ovanor med i ekvationen. Söker du ny kunskap eller har du liksom lutat dig tillbaka och bestämt att det räcker med det du har? Har jag 20 års erfarenhet av hästar eller 1 års erfarenhet 20 gånger?  I skolans värld, där jag jobbar till vardags har vi regelbundet utvecklingsarbeten, vår kunskap stötts och blötts hela tiden och nya riktlinjer såsom läroplaner och kursplaner tillkommer.  Men väldigt ofta när det kommer till hästträning så har folk stannat upp och börjat gå i cirklar. Vi förlitar oss väldigt ofta på diffusa traditioner och åsikter som ”så har vi alltid gjort”. En vis pedagog skrev en gång. Vi kommer göra som vi gör så länge vi inte upptäcker ett bättre sätt.  Och letar man då inte efter ett bättre sätt så avstannar inlärningen.  Jag upplever ofta att när vi tar på oss rollen som proffs/tränare så avstannar inlärningen kraftigt. Varför? Är det kanske känslan av att vi ska vara experterna som spelar oss ett spratt? Vi ska ju veta allt. Men utan viljan att vidareutvecklas, kan vi då se möjligheterna? Och utan att kunna se möjligheterna, kan vi då se problemens rätta natur?  Kan vi lösa problem utan viljan framåt?

 

Många frågor men kontentan är att vi behöver ha ett öppet lyssnande gentemot hästen, vi måste kunna ta till oss signalerna som sänds ut. Sluter vi vårt lyssnande i åsikter om att vi redan har svaret kommer vi missa massa informationen. Vi behöver alltså ställa vår kunskap åt sidan för att kunna ta till oss ny kunskap. Vi behöver gå ifrån en åsikt till en insikt. Man kan se kunskap som en boll där ytan på bollen är ytan ut mot okunskapen. När bollen är liten så är ytan ut mot det okända inte så stor, men ju större bollen blir desto större blir ytan ut om det vi inte vet. Med det vill jag säga att man aldrig får sluta vara ödmjuk mot det vi inte vet och andras kunskap.

 

Hur ska man då bli medveten om sina vanor och åsikter? Elisabeth Nordström säger att det är först när man sätter ord på det man gör som man blir medveten om sina handlingar. Jag och Moa tjatar om vikten av att skriva träningsplaner och att skapa reflektionstid. Det finns en anledning till att vi tjatar. I träningsplanen får man en möjlighet att se på träningen objektivt, upptäcka mönster och vanor. I reflektionen kan man upptäcka sina egna åsikter och tankar. Ta ansvar och kontroll över ditt lärande!

Ballonger på Arvikamârten 2010.

 

orkideér.

 

Ljusportal i granskogen.

 

Solmoln över sjön Aplungen.

 

fotona är tagna med en Nikon D90, fast objektiv  nikkor 35 1.8

Sitter här i soffan med en gipsad hand, i gipset finns ett brutet långfinger. Mina tankar går till det här med säkerhet.Alla som hört om mitt finger skakar på huvudet och säger förmanande: hästen eller hur? Jovisst var det hästen men inte kan jag anklaga henne för att bryta mitt finger.  Hästen är av naturen ett flyktdjur, det ligger i deras natur att reagera och vara vaksamma på saker som är onaturliga för dom.  Detta gör att man kan vidta all säkerhetsåtgärden man vill men olyckor kan ändå hända. I mitt fall hade jag handskar på mig, höll grimskaftet på rätt sätt, dvs inte runt min hand och i öglor, välledd häst på rätt sida om mig och en häst som i övrigt är välhanterad och tränad. Men jag kan inte styra över rädsla. I mitt fall var det även en unghäst med begränsad kunskap om omvärlden och nya saker. Detta fick min häst att springa genom grindöppningen på fel sida medan jag höll i handtaget och på så sätt skada mitt finger.  Jag kan inte ha gjort så mycket mer annorlunda, orsaken till rädslan var utom min kontroll.  Jag kunde ha varit mer uppmärksam på hästens tecken på stress och rädsla, dock så var det i det här fallet som fallet från skyarna då det var en direkt smäll/ljud som skapade hennes reaktion.  Med tiden kommer min häst att lära sig hantera olika situationer utan att springa iväg men man kan aldrig slappna av helt i jobbet med flyktdjur, speciellt inte ung sådana.

Så vad kan vi ändå göra för att förebygga olyckor?

1. En god grundutbildning med daglig och konsekvent hantering.  Både för häst och ryttare! Det är inte bara hästen som bör vara välutbildad, även ryttaren spelar stor roll. Erfarenhet hos både häst och ryttare skapar säkerhet.

2. Inlärning i lugn miljö.  Man börjar alltid träna hästen i lugn miljö för att sedan plocka ut träningen i andra miljöer allt eftersom.  Är beteendet inte befäst i den lugna hemmamiljön kommer det inte att funka någon annanstans och kan bli en fara.

3. Rutiner. Hästar är vanedjur. Det är i nya situationer som hästen kommer reagera på ett nytt och oförutsägbart sätt.

4. Daglig utevistelse.

5.Förståelse för hästens natur. Vi måste vara medvetna om hur hästen fungerar och reagerar.

6.God kontakt med hästen. Känner du hästen har du större chans att se/känna när hästen är spänd eller osäker.

Säkerhetstänk är A och O i hästhantering, men det viktigaste är ändå kunskap och medvetenhet om hästens beteenden och reaktioner. Det är grunden till allt! Men även då kan saker hända, det är ändå levande djur vi har att jobba med.  Det måste vi räkna med! Det är ALDRIG hästens fel! Vi kan aldrig bestraffa hästen för de instinkter och reflexer de har.  Vi kan lära oss hantera och förebygga dom och träna hästen att bli trygg och säker. Så, Uppmärksam, fokuserad och kunnig är tre ord som bör följa oss i vår träning, och kanske numret till närmaste vårdcentral…

Mer läsning om säkerhet i hästhantering:

Bombsäker häst – perry wood

Säker med häst – svenska ridsportförbundet

Easy handeling – perry wood.

jag har ju inte grejat så mycket med trick även om jag använder opernat inlärning och klickerträning. Det har varit så mycket vardagsträning och annan träning som behövde göras och trick ligger verkligen inte högst upp på listan. Jag vet ju hur det ska gå till men tiden har inte funnits, annat är viktigare. Skomakarens barn går barfota heter det ju.  Dock har det varit så varmt och flugvänligt att det de senaste veckorna inte gått att rida och träna på det jag vill. alltså har det istället blivit 10 minuters trick sent på kvällen.

 

Ylse och jag har tränat på att lära oss tricket SNURRA RUNT. Det sitter mer eller mindre men är inte befäst än. Varför just det tricket var mest en lathetsval, det kräver inte mycket och går snabbt och jag behöver inte krångla med benen på henne. Jag orkade helt enkelt inte börja greja med de mer invecklade tricken just nu. Dock ska vi naturligtvis göra dom oxå... nångång... Härnäst blir det nog BUGA och LIGGA NER. Ylse är snabblärd och väl insatt  arbetssättet eftersom hon inte vet något annat. Hon blev ju inklickad samma vecka som jag fick henne när hon var knappt ett år gammal.

 

Tompelomp och jag tränar vidare på vår SPANSK SKRITT. Han börjar numer kunna röra sig framåt. Det har tagit en väldig tid det här med skritten, men i ärlighetens namn har jag väl inte varit helt hängiven uppgiften heller. Dock ser jag resultat nu när jag faktiskt gör en tydlig plan och följer den. Det som vi så noga poängterar till våra elever! :) För Tompas del står APPORT på listan härnäst, vi har redan befäst en stor del av det men som det blir ibland så har vi aldrig gjort klart beteendekedjorna. Tompelomp är inte lika lätt som Ylse i träningen. Han har arbetats med operant de senaste sex åren men hans tankegångar skiljer sig helt ifrån Ylses. Han vågar fortfarande inte alltid testa nya saker. Dock älskar han jobbet och växer verkligen i det.

 

I övrigt har jag bestämt mig för att shapa den grundläggande formen på Ylse. Inspänningstyglar funkade inget bra, hennes hals är för kort uppåt och hon spänner bara uppåt istället för neråt. Ridningen ute i skogen går bra, hon tycker det är väldigt roligt och kommer gaopperandes till grinden när sadeln kommer fram.

 

Idag orkade vi inte hålla oss längre. Solen lyste , fåglarna kvittrade och hästarna stod och jäste i hagen. Jag och min man Fredrik, mjuka i huvudet efter gott midsommarfirande, sadlade båda hästarna och tog oss en ridtur, en liten en, ca 2km men ack så underbart! Det är så skönt att sitta på hästryggen med gott sällskap och skritta solvarma grusvägen fram, om än för 30 min! Ylse skötte sig exemplariskt och skrittade glatt på efter Tompelomp. Tompelomp i sin tur var väldigt nöjd över att ha hela flocken med sig.

Underbara sommar!

 

Leran i hagen har officiellt gått från klafs till regelrätt väta. Funderar på att bygga damm och kraftverk och kanske tjäna nått på eländet...

DAGEN DÅ MATTE SATTE NER FOTEN

Under en längre tid har jag känt att jag till viss del tassar runt min fraggel, rädd för att hon ska misstycka, inte riktigt veta vad jag ska göra om hon får ett utbrott.  Inte velat använda "hårdhandskarna" utan försökt hita andra vägar att gå för min filosofi är ändå så små hjälper som möjligt. Det har fungerat till stor del men inte riktigt helt. Vi har kommit otroligt långt redan. Vart går gränsen för daltande och att vara försiktig? Ska jag verkligen stå där o ta att hon gör fullskaliga attacker när hon inte får som hon vill? Jag respekterar henne men respekterar hon mig? 



häromdagen på jobbet slog mig sanningen som ett knytnävslag i magen. Jag satt i klassrummet med en av de elever som jag stödjer. Hon är 6 år och jag har varit hos henne en halvtimme om dagen de senaste tre veckorna, nästan alltid bara med henne. Mest för att bygga en relation till henne. Jag har upmärksammat hennes ibland ägande beteende gentemot mig och andra men jobbat med det via andra medier. Idag skulle jag "vakta" hela klassen medan klassläraren satt i möte. Hlet plötsligt blev min elev väldigt arg och svartsjuk, varför ska jag inte sitta vid henne hela tiden? Då insåg jag att jag nu tillslut måste sätta ner foten och visa att jag inte alltid sitter bredvid henne utan ibland rör mig helt fritt och att jag faktiskt gör som jag vill. När jag gjorde det accepterade min elev det och gick och satte sig igen. Nästa dag var det inga problem.

Så tillbaka till fraggeln. Idag tog det stopp. Jag ahr bestämt mig, jag tänker inte tigande ta att hon domderar med mig. Min gräns är nådd. Idag rann bägaren över och jag tog min plats, jag TOG mark runtomkring mig och sa att du får inte vara här! Det började med att jag stod och borstade henne, jag råkade sträcka mig aningens för långt över ryggen på henne och en fullskalig attack gick igång. Jag hoppade undan och fortsatte borsta men hästen blev sig ine lik efter det. Så när jag hakade loss henne och skulle leda ner henne tills tallet började hon hota. Ja sa till henne ganska skarpt men inte helhjärtat och vi kom in i boxen. Efter det tränade jag min gamling, men hela turen gick ajg och funderade över unghästen. Ska det verkligen vara så här? Så när jag kom tillbaka och skulle leda ner henne till hagen, började hon direkt med att hota vid mig. Men nu tog det stopp. Jag viftade allt jag kunde med spöet och satte ner foten. Inte den här gången! Hon stannade på behörigt avstånd och stirrade uppmärksamt på mig. Vi gick ner till hagen. När jag bad henne stanna så fortsatte hon emot mig och trycket med en sur uppsyn varpå jag skickade bort henne med råge! Jag bad henne sedan lugnt sänka huvudet, vilket hon gjorde och jag kunde knäppa av grimskaftet och gå ut. strax efter gick ajg ut med höet i hagen, nu med en märkligt bister uppsyn och hela ajg var/ är uppfylld av min nya uppenbarelse. Slut med daltandet och smygandet! Hon kom upp direkt och spärrade vägen för mig med sur uppsyn men hon hade inte räknat med den nya matte. Ilsket viftade jag med spöet medan ajg stampade på i samma takt utan att stanna. Fraggeln flyttade sig förskräckt. Även vid höhögen försökte hon. Jag sa bestämt att det här är mitt hö och du kommer bannemig inte hit förrän jag säger så! Uppmärksamt stannade hon på behörigt avstånd och väntade. På vägen tillbaka genom hagen förskte hon igen styra mig men upprörd som jag var så stannade jag inte för nått, viftade och stampade på mot grinden! När jag kom till grinden gjorde hon en lov och stannade en bit ifrån mig. Jag bjöd in henne och gosade lite med henne innan jag gick ut. Jag mockade och innan jag gick in så  gjorde jag en inkallning på henne och hon kom glatt OCH stannade på bra avstånd och väntade på lov.

Nu sitter jag här, glad och lycklig över att jag äntligen nått hit. Jag är uppfylld av ett djävlar anama på ett positivt sätt.Jag vet nu att jag inte kommer att dalta med henne, nu får det vara nog. Hon får inte bete sig hur som helst och hon ska respektera oss som sköter henne. Jag vet att ajg inte har varit elak mot henne, jag har gjort det som en bra uppfostrare gör. Tompelomp gjorde det för ett år sedan.

jag har börjat på ridskola igen, jepp det är sant. Varför? Jo för att jag har ingen häst att rida just nu. Båda mina hästar jobbas just nu i markarbete och långa tyglar. Inget fel i det, jag blir bättre på dom områdena. Men inte kan jag släppa ridningen, får nästan lite panik när jag tänker på det. Så jag bestämde mig för att börja rida på ridskolan igen, få ridtimmar i sadeln och därför hålla igång mig även där. Ganska ny forskning visar på att det egentligen itne finns nått som heter talanger, det handlar om träning och timmar du övar. För att bli expert på något så ska du öva 10 000 timmar.
Det är även nyttigt att sitta på andra hästar och hämta upp nya nycklar och perspektiv. Det största misstag folk gör tror jag är att när de köper sig en egen häst så slutar de på ridskolan. Man blir expert på sin egen häst men utvecklas egentligen inte som ryttare. Men det ligger mer som en fråga om vad man vill med sin ridning. Ser man på de duktigaste ryttarna i världen så har de kommit dit genom att träna massor och rida många olika hästar. Därför har jag valt ridskolan igen.

Nästa del av ridskoleridandet som dyker upp är ju alla orsaker till varför jag slutade på ridskolan. Men på den punkten har jag mognat. Hästarna far inte illa där, åtminstone inte den ridskolan jag rider på. Jag håller inte med om delar av deras hästhållning eller förhållnignar till hästen alla gånger men jag behöver inte heller "rädda världen". Jag har valt att inte tänka på det. Som sagt, hästarna mår bra och far inte illa. Det är en stor skillnad. Jag ahr även valt att vänd andra kinden til när det kommer till diverse privatryttare där egentlgien samma konflikt dyker upp. Hästrna är välfödda, mår bra och jag lägger mig inte i  hur folk väljer att rida och förhålla sig till hästen. Jag tar numer ansvar för mig själv och ingen annan. Man kan inte rädda världen, man kan inte heller rädda de som inte vill bli räddade.  De som vill ha hjälp hjälper jag gärna.

Jag ahr än så länge ridit fyra lektioner och det är gudaskoj att få rida olika hästar igen! Agneta larsson, som jag ridit för i hela mitt liv, är en under intruktör med känsla för hästen. wohooo!!!!!!

det susar och brusar omkring mig där jag travar omkring på Björnsen på ridbanan i Skogsberg. Björnsens mjuka steg rasslar i paddexen, sadeln knarrar och Perrys välbekanta och trygga röst glider igenom luften och nästlar in sig i mitt medvetande. /long legs, up with your ears, forward with your ribs, stop arguing with the planet, you can't win that. /jag andas ut ljudligt, känner vart kroppen är på väg, Björnsens rörelser fortplantar sig in i mig och gör mig medveten om de arbetande mukslerna i min kropp. /queen Linda/ hör jag Perry säga och jag låter stoltheten strömma igenom mig samtidigt som jag placerar armbågarna i rätt position vid kroppen. Med ens blir allting tyst. Jag och Björnsen rider in i en bubbla och ajg ler för jag inser vad det innebär att vara i sann balans på hästen, med planeten.

För några veckor sedan åkte jag och Moa på ännu en Perry Wood – clinic i Stockholm. Jag följde med som fotfolk och Moa deltog med sin häst Evita. Kursen var som vanligt, full av kunskap, rolig och alldeles underbar. Men det vi tog med oss ifrån Stockholm var äventyret att lasta en häst. Jag skulle enkelt ha kunna skriva ett underfundigt kåseri om detta äventyr men för mig är det så viktigt att det inte får förringas som ett skämt. Evita har varit väldigt rädd och orolig kring och i transporten, nästan omöjlig att lasta. Moa har tränat och kämpat länge med att få henne att känna sig lugn och trygg. Några bakslag har funnits pga. yttre omständigheter som ingen, inte ens Gud den allsmäktige kan rå för. Tack vare Moas envishet är hon numer inte rädd men hon har fortfarande en hel del minnen att tampas med. När vi skulle åka till Stockholm gick hon in efter en timme ungefär, då på eget bevåg och fullt nöjd med det hela. Hon stod och åt hö hela vägen till storstaden. Vi trodde då att det skulle gå ganska smärtfritt hem. Evita visade oss hur fel vi hade. Vi fick envisas i fem timmar innan hon motvilligt gick in. Under hela lastningen höll vi oss lugna och ingen av oss som lastade blev någonsin arga på hästen.

Under de fem timmar hann vi utforska de flesta lastmetoder, även de som vi tar avstånd ifrån. Metoder som gnager hål i hjärtat. Jag är oerhört tacksam för de törnen av samvete som stungit mig för de visar att jag är mänsklig och min kropp vet hur fel det var. Jag tycker också synd om de som inte förstår bättre. Samvetet måste vara kompassen oavsett vart i livet man tänker sig till. Men det faktum att vi provade på dessa metoder visar också hur de en gång uppstått. Blir man tillräckligt trött och desperat är man villig att testa det mesta. Vi är knappast de första som stått och försökt lasta en häst i fem timmar. Man är också väldigt mottaglig för förslag, även de dåliga, vilket gör oss väldig beroende av vilka man har omkring sig. När börjar vi kompromissa med vår filosofi? När tar tröttheten över och låter en mer primitiv del styra? Säkert högst individuellt men icke desto mindre, vi når alla dit förr eller senare oavsett tidigare utbildning, erfarenhet och samvete. Jag kommer säkert att få uppleva törnena igen i något annat sammanhang, jag välkomnar dom. De berättar vem jag är och hur jag ska leva mitt liv.

Något gott kom dock ur denna mentala sörja. Vi har testat metoderna och de fungerar inte – tack och lov. Vi kommer aldrig att använda dom igen! Vi har också fått en djupare förståelse för alla som kämpar med att lasta sin häst och händelseförloppet som gör att man fattar dåliga beslut. För det är den mänskliga sidan av oss, vi är inte mer än människor oavsett om det handlar om metoder att lasta en häst eller livet som helhet. Det viktiga är att vi lär av det vi upplever, känner törnena och låter hjärtat visa vägen.

Tack till Gunilla för ditt lugn och fina sätt att starta om Moas gnista och faktiskt få in Evita till slut, Maria för ditt tålamod och envishet och glada humör och Erika för ditt fina sätt att dansa och sjunga in hästen i tranporten! Ni är underbara! 

  jag har haft en kraftigt stukad fot de senaste veckorna. Gått på kryckor och ätit smärtstillande som något sorts mellanmål. Nu börjar jag kunna stödja på foten ochs vullnanden har börjat gå ner. Pga av detta har jag inte gjort så mye med min frieserfraggel o Tompelomp. Ylse har växt lite till. Långa tyglar går väldigt bra med båda hästarna, vi har börjat trava. Lyfta ben går oxå framåt på fraggeln. Tompelomp har fått en ny lätt senskada på vänster fram så för hans del blir det lite försiktigt framöver. Antagligen har han halkat för jag ahr ju itne gjort något med honom alls :) Hans rygg är bra dock och så fort benet blir bra fortsätter vi med de långa tyglarna som han älskar.

Dock för två veckor sedan såg jag att det hänt något lustigt med Ylsepylses ena framtand. Fraggeln ville ju inte riktigt visa tänderna men vi kom fram till att avvakta lite för det kan ju vara tandfällning och det kan ju bli lite gojsigt och tandköttet var fint. Men jag har haft en gnagande magkänsla så den här veckan ringde jag vet. som trodde på tandfällning. Men jag ville att hon skulle komma ut o titta vilket hon gärna gjorde. Visst hade fraggeln vurpat o slagit sönder en tand! Som ett smärre pussel, minst fem bitar tand. Så idag har min bebis fått lugnande och lokalbedövning och en tandbit utdragen. Sen märks det om resten kommer ut som det ska vid tandfällning eller om vi måste hjälpa henne med det. Vi såg även att hon har vargtänder så de tar vi nog till sommaren när det börjar bli aktuellt med bett.  Hon var jätteduktig på alla sätt och vis. Matte stolt!

Här kommer lite bilder på Ylses ståtliga pappa Felle 422. Man akn ju se vart hon ärvt sin periskophals :)

Nu har det gått ganska så exakt en vecka sedan Marina var här och grejade med Tompelomp. Vi har varit duktiga och jag ahr kört honom på långa tyglar 4 gånger sedan dess. Till min stora glädje trampar han på jättefint och ryggen ser mycket bättre ut. De muskler han har kvar gungar sådär härligt gele-aktigt som de ska göra på Tompelomp.  Snacka om att man blir ridsugen! Så därför har jag inhandlat en barbackapad, den billigaste jag kunde hitta för några pengar har jag inte som vanligt. När den kommer på posten ska jag ut och se om han håller sig fin även vid ridning och att det är sadeln som orsakat allt detta.

Jag har inte gjort så mycket med Ylse just nu. Vi har longerat lite, börjat se om det går att trava, fraggeln menar att det är tveksamt men hästen i henne gör några steg i ren förskräckelse ibland, varpå fraggeln blir lite sur. Vi har tagit lite långa tyglar och det funkar oxå underbart bra, ibland brakar vi in i skogen men rent generellt går det bra. Hon börjar lära sig tygeltagen så nu är det dags att börja träna mer ordentligt på det.

Vi har äntligen kommit igång med att göra gården mer presentabel. Stallet är målat och vackert och vi har fått in all ved. Vi har till och med börjat renovera trästaketet vid hagen. I sann hybris-anda har jag anturligtvis skapat en en  totalexetrisk grind. Bilder kommer på den senare. Moa kallar den för fraggelportalen, jag tycker den är storslagen och kommer antagligen bli talad om i hela bygden.

ja fast, itne så farligt den här gången, jag klafsar runt i den i hopp om att hitta fast mark. Tompelomp har ju inte känts helt fräsch de senaste veckorna och har defintivt tappat muskler den senaste månaden. Inget jag kunnat sätta fingret på och en som inte känner hästen ahde nog inte reagerat på något heller. Men jag vet ju hur fint han kan gå. Jag misstänkte att det var lokaliserat någonstans i ryggen. Så jag tog ut min equiterapeut Marina Bönström igen.  Jovisst som ett brev på posten fick jag mina misstankar bekräftade. Det satt i ryggen. Han var spänd runt manken och längre bak runt länden.  Han hade även tappat olika mycket muskler på de olika sidorna. Något som säger mig att sadeln beöver stoppas om.  Han var som vanligt lite sned i bäckenet, något som kommer sig av att han han en björnfot och avlastar lite lsutigt där ibland.

Han fick akupunktur, laser, kiropraktik och massage och vrekar väldigt nöjd över läget. Han älskar lasern och massagen.

Nu ska jag köra honom på långa tyglar åtminstone juli ut o se om jag inte kan få dit lite mer muskler igen och försöka uppbringa pengar att stoppa om sadeln så den passar igen.  Och det blir daglig massage över manken och länden. Som tur var satt det ganska ytligt, mest muskulärt, mycket pga av att jag läst tecknen tidigt och anat ugglor i mossen.

Man ska gå på magkänslan!

i allt regnande har jag passat på o försökt lära mig lite akvarellteknik. Det här är de alster som spruttat ut ur Linda hittills.

samtliga är A4.  En del har fått tilläggsnamn efter vilken färg som ligger till grund. Detta istället för att jag ska döpa dom till 1,2 och 3 osv. 

samtliga verk är till salu om nån känner för det :)

hästen i hjärtat - Rose (fått namn efter den vackra färgen Permanent rose)



Hero. 



Perry
(Efter det här fotot så har jag bättrat på den lite till. Den var mest en träning på att måla av folk. Kanske itne helt genomtänkt att göra det i akvarell... )



Rid med hjärtat - Indian ( Döpt efter den snygga fägen Indian red )

idag har jag varit duktig och tränat båda hästarna trots idogt hällregn. Tompelomp tyckte väl inte att det var en strålande ide att ge sig ut i regn men väl ute i skogen traskade han på rätt bra. Känns stel dock så jag funderar på att han behöver ses över igen. Ryggen känns bra dock.  Vi gjorde inget speciellt idag utan flamsade mest runt i diverse gångarter och hade roligt i regnet.

Ylsepylse var full av energi visade det sig när jag tog ut henne. Inte konstigt egentligen med tanke på att de stod inne  ungefär ett dygn igår. Jag bestämde mig för att hålla mig på gården med den sprattlande fraggeln. Vi gick upp till gårdsplanen och tränade lite longering. Hon började lite frustrerad och totalt okoncenterad och till slut kom en rumpa farande mot mig och då klatschade jag till henne med spöet, hon bockade och studsade runt i ren ilska några sekunder och sen gick hon som en klocka i longeringen. Verkligen urfint gick hon, stor och rund volt och inga fraggelsymptom så långt ögat nådde.Hon bjöd till och med på några steg i trav på kommando! Wohoo!

När vi skulle avsluta så kom energin tillbaka, antagligen pga av att ajg inte gav henne en specifik uppgift att koncentrerar sig på längre. Hon blev allmänt hotfull med både rumpa och framdel och flängde lite överallt. och till slut fick jag än en gång klatscha till henne och verkligen poängtera med hela min varelse att hon inte får leka med mig just nu. Hon lugnade ner sig och jag kunde återgå till de normala korrigeringarna och hon följde hyfsat fint ner till hagen igen.

Det var ett bra pass, avsevärt mer beröm än korrigeringar även om de korrigeringar jag tvingades göra var rätt stora och hårda. jag är nöjd med mig själv för jag lyckades korrigera utan att bli arg på henne. Det är ju trots allt inte hennes fel att hon är full av energi och go.  Hon verkar mer och mer förstå att jag inte tänker äta upp henne när jag säger något till henne, det är skönt. Idag tror jag hon fick än mer  respekt för min uppenbarelse i den bemärkelsen att hon inte försökte springa över mig utan valde att vika undan istället. Ska se om jag akn longera henne imorgon oxå, hon behöver lite stimulans.

Vi lekte lite i hagen sen med skottkärran och sen busade jag på henne lite på betet så hon fick springa och bocka av sig lite.

Solen sken, fåglarna kvittrade, humlor surrade lyckligt omkring och hästen var halt igen. Jag satt i det solvarma gröngräset i hagen och trots det fina vädret sjönk jag allt längre ner i leran. Jag blir varken hysterisk eller upprörd längre, en smula frustrerad och uppgiven kanske. Lerhålet känns alltför bekant efter decenniet med Tompelomp – hästen med skidor istället för hovar. Som vanligt är orsaken vilt festande i hagen. Hästen i fråga har dessutom en märklig förmåga att alltid pricka in de ack så angelägna kursdatumen. Skadan har nog precis läkt ut till strax efter kursen. Sittandes i lergropen började jag fundera över det här med skador på våra älskade djur. Att ha häst är som att åka en känslomässig berg-o-dal-bana. Man färdas från bergstoppar av euforisk lycka till djupa helveteshål av lera och pyrande ångest. Oavsett vart i karusellen man befinner sig så kretsar en stor mängd av tiden till att tänka på hästen och dess välbefinnande. Är hästen frisk och glad vandrar tankarna vida omkring träning, själrengörande skogsturer, onödig utrustning, kurser mm. När hästen är skadad eller sjuk kretsar all hjärnverksamhet kring vad som är fel, mirakelkurer, ångesttryckande tankar om slakt, försäkringar och konvalecens. För varje gång man färdats ner i helveteshålen av ångest blir glädjetoppen desto högre. Vi svävar lyckligt i jordens atmosfär. Men varje gång man varit i helveteshålen blir också en del av ångesten kvar, en liten djävul så att säga. Djävulen sitter på axeln och sprider gröna moln av giftig paranoia. är benet lite svullet? Verkar han inte lite hängig? Jag har haft mina turer med Tompa, har lärt mig bli god vän med den där röde fan på axeln. jag har också lärt mig att livet kan man inte styra. Det kvittar hur mycket jag försöker förbättra och skydda min häst, skadorna kommer som ett brev på posten ändå. Jag har i ärlighetens namn varit hyfsat förskonad från skador ändå ( peppar peppar ta i trä...) 2 senskador, lymfangit och diverse skrubbsår, broddtramp mm. 2 senskador är irriterande, på samma ben dessutom. Båda med samma orsak, vilt festande i hagen. Men djävulen till trots - han går fortfarande i samma hage. För inte kan jag väl tvinga hästen att sluta vara häst bara för min sinnesros skull. vad för sorts djurvän skulle jag vara då? Jo, den okunniga!

Det har börjat mörkna, min sambo går förbi och muttrar nått om hysteriska kvinnfolk och lera. Hästarna drar en raid över ängen för att sedan galoppera upp till stallbacken. Med en suck reser jag mig, skakar av mig den lille djävulen och går in för att duscha av mig leran. Livet kan man inte göra så mycket åt, det är bara att hänga på och göra det bästa av situationen. Som en vis kvinna sa en gång. Om man står med båda fötterna på marken kommer man ingenstans.

 Tiden går fort och nu har jag ägt min älskade Ylse i ett helt år. Vad har då hänt det här året?

Ylse kom till mig i mitten på juni 2008. Det var väldigt liten och rädd häst som jag hämtade i skåne. Hon hade en infektion i kroppen och någon sorts ohyra i pälsen. Pga av infektionen så var hon även väldigt mager. Hon och Tompelomp kom överens på en gång, men de fick gå delade i tre veckor pga av att de var lite för glada i varandra. När jag släppte ihop dom sen var det inga problem. Ylse visade sig ha en väldigt speciell personlighet som ställer krav på sin kompanjon. Hon tar inte skit ifrån någon. Något som jag ska lära mig av och vara ödmjuk inför.

här kommer ett åtgärdsprogram över vad vi gjort och jobbat med.

öka i vikt + sätta muskler.
genom att: •

• Jag gav henne obegränsad tillgång på hö •
• ge henne 2 kg hippo grow alfa per dag •
• 1 tunnland stor, kuperad hage att röra sig i.

Hon ökade i vikt ganska omgående och satte muskler så det slog härliga til. Hon har säkert blivit dubbelt så bred. Längden på ryggen har ökat från 100 cm till 130 cm. Huvudet har gått från ponny - storlek till Cob - storlek. Det här året har hon växt på höjden oxå, ungefär 7 cm.

intressera sig för människor och bli nyfiken
genom att: •

• obegränsat med mys, gos och gulligull •
• började träna henne med hjälp av operant inlärning •
• daglig hantering och kommunikation

När hon kom var hon distanserad och reagerade väldigt svagt på yttre påverkan. Det släppte under sommarmånaderna. Hon visade sig vara en väldigt social individ som älskar allt levande och är väldigt nyfiken på det mesta omkring sig. Med den operanta inlärningen har jag dessutom ett hjälpmedel som passar henne väldigt bra och hjälpte mig skapa bra rutiner och regler.

öka självförtroendet
genom att: •

• börja träna henne med operant inlärning •
• ge henne rutiner och fasta regler att förhålla sig till •
•  träna med henne genom kroppspråket och lära henne kommunicera med människor •
• Låta Tompelomp lära henne hyfs o fason och hur man kommunicerar med andra hästar

Hon behöver fortfarande få självförtroende nog att vara kvar själv i hagen när jag rider iväg. Hon har lärt sig kommunicera och verkar väldigt nöjd med de rutiner och regler vi har upprättat i vårt "kontrakt".

vardaglig hantering
vilket innefattar: •

• bli ledd till och från hagen •
• bli ledd på tur •
• kunna stå på box •
• kunna ha täcke på sig vid behov •
• kunna bli borstad och tagen på överallt •
• kunna lyfta benen •
• bli verkad •
• at kunna vara kvar medan jag rider den andra hästen •
•  kunna ta en tillsägelse

genom att: •

•  den vardagliga träning tränas med operant inlärning i små steg •
• vi tränar dagligen korta stunder, gärna flera gånger per dag •
• Vi började med att vara kvar i boxen medan jag rider den andra hästen och där har vi fått in en bra rutin som hon är trygg med.

 att lyfta benen och vara kvar i hagen när jag rider den andra hästen återstår fortfarande en del arbete med. Hon är inte heller helt trygg med att bli tagen på överallt i boxen. Hon kan numer ta en tillsägelse utan att ilsket flyga på dig.
 
Grundläggande markarbete
Genom att: •

• All träning sker med operant inlärning •
• Börja med långa tyglar •
• Ut och gå i skogen •
• Kunna parkera •
• Kunna skickas ut från ledaren •
• Börjat träna longering

 Vi har inte hunnit börja så mycket med markarbetet. Först nu under våren har det funkat att leda henne och gå ut på tur. Vi har precis börjat med longeringen eftersom det har varit en del jobb med att stärka förtroendet hos henne och kunna skicka iväg henne ifrån dig.


Det har varit ett händelserikt år för både mig och Ylse. Jag har haft mina problem med att ställa om till hennes sätt att kommunicera och hon har behövt lära sig att kommunicera på ett bättre sätt. Vi har haft våra missförstånd och fler lär komma längs vägen. Till detta måsta man lägga till att hon är en unghäst med alla dess attribut. Mycket tid har gått åt till att få vardagen att fungera på ett tillfredställande sätt. Nu har vi hittat vårt sätt att vara och visst kommer det fler mognadströsklar och trappsteg att bestiga men det är en del av utbildningen. Det är viktigt att lägga en bra grund att bygga på. Det har jag nu


Lite bilder på hur Ylse har utvecklats under året.


Ylse Juni 2008. Direkt hemkommen från skåne



Ylse augusti 2008




Ylse Oktober 2008


Ylse januari 2009



Ylse Mars 2009. Vid tömmarna Moa Molitor


Ylse april 2009

Ibland infinner sig ett kryphål i tiden där man kan hänge sig åt saker som man annars inte hinner med. Har man tur får man oxå tavlor sålda i den reella tiden. Detta hände under påsk. Mina färdiga tavlor hängde i verkligheten medan jag tog mina färger, duk och penslar för att besöka den kreativa dimensionen.

Min självsfrände med tillhörande uv och kentaur och jag bosatte oss i äkta slusk & smutts - stil i uterummet med whiskey, the, godis och djupa diskussioner om håriga ben. Ibland tittade vi ut genom fönstret för att betrtakta den grå verkligheten för att sedan försunka i färger och penseldrag. Ibland suckade vi och gick ut för att träna hästarna, med tiden lär man sig hitta genvägen mellan träna - häst dimensionen och den kreativa dimensionen utan att behöva besöka verkligheten däremellan.

Tyvärr kom tiden ifatt oss och med hjälp av den röda faran tog vi oss till köksbordet vid älven. Sen försvann tiden igen och när min kära sambo knackade på och ursäktade sig att han var försenad med att han kört på en fasan kunde vi inte annat än att fråga om han tog den med sig. (bra stek)
I ärlighetens namn så hann vi faktiskt med lite hästträning oxå. Vi var även ute på månskensäventyr för att leta efter en Scooby som hittat ett kryphål och ibland följde vi äventyret i stjärnorna och drack the. Hela tiden fanns kreativiteten på köksbordet. Vi åt frukost och målade, vi åt middag och målade. Närhelst en känsla infann sig kunde man dra ett drag med penslen och dricka the.

Under helgen efter hittade jag ett maskhål igen och kunde denna gång försjunka i akvarellfärgernas fantastiska värld. De välkomnade mig in och bjöd mig på the och scones. Verona, Venedig Sienne flöt förbi mina ögon. Nyanser av svart som skimrade i allt annat än svart lekte med mina sinnen. Krig, giftemål och envis vänskap. Intriger, dans och överraskande bekantskaper.

De som drömmer endast om natten missar mycket som dagdrömmarna finner.
I



I verkligheten fick jag en tavla såld.

Ibland känns det som att man står mitt i en karusell som snurrar omkring dig och du vet inte riktigt hur du ska få stopp på den. Kanske är det bäst att bara åka med och hoppas att man inte blir åksjuk.

Jag har skapat bra rutiner kring in- och utsläpp. Tompelomp går först och sen Ylsepylse. Funkar fantastiskt bra. Nackdelen med rutiner är att avvikelser från rutinerna kan bli hyfsat kaosartade. En sådan avvikelse dök upp häromkvällen. Jag har noterat kaostendenserna förut men man måste ju jobba på sådant och räds därför inte avvikelserna. Dessutom säger de ju att en stor hjärna övervakar kaos… Det var ganska sent, senare än vad hästarna är vana. Tompelomp ville inte in egentligen så han stod och småsurade i ett hörn av hagen. Ylse däremot ville gärna in så jag bestämde mig för att ta henne först. Bra träning o bryta rutinerna lite. När Tompelomp insåg att hon skulle komma in före honom så fick han frustrationsspel a la large och jagade upp sig som bar varmblod kan göra.. Vilket i sin tur jagade upp Ylse till att förvandlas till en frieserbulldozer. Det gick helt ok ändå upp till stallet och in i boxen, sen tog karusellen fart. Tompelomp sprang i hagen så leran yrde. Ylse kom på, väl inne i boxen, att det inte alls gick för sig att vara först inne i stallet och ville ut igen. Däremellan stod jag och höll min plats för glatta livet och försökte stänga boxdörren så hon inte skulle komma ut. Det gick inte så jag ledde ut henne igen och gjorde ett nytt försök, in i boxen igen och en adrenalinkamp om boxdörren. Denna gång vann jag med nöd och näppe. och kunde stänga om bulldozern/fraggeln. Jag pustade ut och gick mot nästa åkattraktion. Tompelomp började med att kasta sig ur hagen med ben åt alla håll. För att i nästa stund i princip springa över mig. Jag skällde lite på honom och han höll avstånd även om han var superfrustrerad och bara studsade runt omkring mig. Sista biten in mot boxen tog han sats likt en greyhound och tokgalopperade in i boxen och kanade i princip in i väggen innan han tvärvände och kastade sig över maten. Med båda hästarna inne stängde tivolit och jag kunde pusta ut. Det här behöver vi träna på, tänkte jag och skrattade lite för mig själv medan jag betraktade mina svarta åkattraktioner. Kanske borde jag ta betalt?

Jag är knappast ensam om att ha en karusell hemma, inte är det speciellt konstig heller. Det är en del av arbetet med djur. Det gäller bara att lösa åkband och se till att ha åksjuketabletterna redo ifall…