vanimelde

För några veckor sedan åkte jag och Moa på ännu en Perry Wood – clinic i Stockholm. Jag följde med som fotfolk och Moa deltog med sin häst Evita. Kursen var som vanligt, full av kunskap, rolig och alldeles underbar. Men det vi tog med oss ifrån Stockholm var äventyret att lasta en häst. Jag skulle enkelt ha kunna skriva ett underfundigt kåseri om detta äventyr men för mig är det så viktigt att det inte får förringas som ett skämt. Evita har varit väldigt rädd och orolig kring och i transporten, nästan omöjlig att lasta. Moa har tränat och kämpat länge med att få henne att känna sig lugn och trygg. Några bakslag har funnits pga. yttre omständigheter som ingen, inte ens Gud den allsmäktige kan rå för. Tack vare Moas envishet är hon numer inte rädd men hon har fortfarande en hel del minnen att tampas med. När vi skulle åka till Stockholm gick hon in efter en timme ungefär, då på eget bevåg och fullt nöjd med det hela. Hon stod och åt hö hela vägen till storstaden. Vi trodde då att det skulle gå ganska smärtfritt hem. Evita visade oss hur fel vi hade. Vi fick envisas i fem timmar innan hon motvilligt gick in. Under hela lastningen höll vi oss lugna och ingen av oss som lastade blev någonsin arga på hästen.

Under de fem timmar hann vi utforska de flesta lastmetoder, även de som vi tar avstånd ifrån. Metoder som gnager hål i hjärtat. Jag är oerhört tacksam för de törnen av samvete som stungit mig för de visar att jag är mänsklig och min kropp vet hur fel det var. Jag tycker också synd om de som inte förstår bättre. Samvetet måste vara kompassen oavsett vart i livet man tänker sig till. Men det faktum att vi provade på dessa metoder visar också hur de en gång uppstått. Blir man tillräckligt trött och desperat är man villig att testa det mesta. Vi är knappast de första som stått och försökt lasta en häst i fem timmar. Man är också väldigt mottaglig för förslag, även de dåliga, vilket gör oss väldig beroende av vilka man har omkring sig. När börjar vi kompromissa med vår filosofi? När tar tröttheten över och låter en mer primitiv del styra? Säkert högst individuellt men icke desto mindre, vi når alla dit förr eller senare oavsett tidigare utbildning, erfarenhet och samvete. Jag kommer säkert att få uppleva törnena igen i något annat sammanhang, jag välkomnar dom. De berättar vem jag är och hur jag ska leva mitt liv.

Något gott kom dock ur denna mentala sörja. Vi har testat metoderna och de fungerar inte – tack och lov. Vi kommer aldrig att använda dom igen! Vi har också fått en djupare förståelse för alla som kämpar med att lasta sin häst och händelseförloppet som gör att man fattar dåliga beslut. För det är den mänskliga sidan av oss, vi är inte mer än människor oavsett om det handlar om metoder att lasta en häst eller livet som helhet. Det viktiga är att vi lär av det vi upplever, känner törnena och låter hjärtat visa vägen.

Tack till Gunilla för ditt lugn och fina sätt att starta om Moas gnista och faktiskt få in Evita till slut, Maria för ditt tålamod och envishet och glada humör och Erika för ditt fina sätt att dansa och sjunga in hästen i tranporten! Ni är underbara! 

  jag har haft en kraftigt stukad fot de senaste veckorna. Gått på kryckor och ätit smärtstillande som något sorts mellanmål. Nu börjar jag kunna stödja på foten ochs vullnanden har börjat gå ner. Pga av detta har jag inte gjort så mye med min frieserfraggel o Tompelomp. Ylse har växt lite till. Långa tyglar går väldigt bra med båda hästarna, vi har börjat trava. Lyfta ben går oxå framåt på fraggeln. Tompelomp har fått en ny lätt senskada på vänster fram så för hans del blir det lite försiktigt framöver. Antagligen har han halkat för jag ahr ju itne gjort något med honom alls :) Hans rygg är bra dock och så fort benet blir bra fortsätter vi med de långa tyglarna som han älskar.

Dock för två veckor sedan såg jag att det hänt något lustigt med Ylsepylses ena framtand. Fraggeln ville ju inte riktigt visa tänderna men vi kom fram till att avvakta lite för det kan ju vara tandfällning och det kan ju bli lite gojsigt och tandköttet var fint. Men jag har haft en gnagande magkänsla så den här veckan ringde jag vet. som trodde på tandfällning. Men jag ville att hon skulle komma ut o titta vilket hon gärna gjorde. Visst hade fraggeln vurpat o slagit sönder en tand! Som ett smärre pussel, minst fem bitar tand. Så idag har min bebis fått lugnande och lokalbedövning och en tandbit utdragen. Sen märks det om resten kommer ut som det ska vid tandfällning eller om vi måste hjälpa henne med det. Vi såg även att hon har vargtänder så de tar vi nog till sommaren när det börjar bli aktuellt med bett.  Hon var jätteduktig på alla sätt och vis. Matte stolt!

Här kommer lite bilder på Ylses ståtliga pappa Felle 422. Man akn ju se vart hon ärvt sin periskophals :)