lite hästträning

Tompelomp

NU har jag äntligen kommit igång igen. Tompelomp verkade inte tycka att där fjosket med igångsättning behövdes. När han värmt upp efter några kilomter går det nästan inte att få stopp på honom. Jag är ju en duktig ryttare så jag förösker verkligen hålla nere tempot lite. Jag är ju livrädd för att han ska dra på sig nån skada igen. hehe. Ja, han känns väldigt fräsch iallafall. Jag har börjat jobba lite mer seriöst med piaffträningen. Vill ju så gärna. Just nu tränar jag genom lite olika kanaler. Dels jobbar jag på att korta traven utan att tappa tempot. Sen tränar jag även att rygga och trava - rygga - trava. Och dessutom så jobbar jag lite grand med halva steg, dvs korts skritten och sedan försöka få fram traven där. Det känns ganska bra ändå. Han har det ju i sig, det känns mer som att han behöver förstå att han kan det, som allt med Tompelomp. Jag har börjat greja lite med skolorna igen oxå.  Så småningom ska jg börja med den samlade galoppen igen.  Han travar väldigt fint nu, sänkre huvudet och halsen och får en fin action i rygg och ben. Han känns inte som 21 år iaf. Den spanska skritten börjar komma sig framåt oxå. Jag akn nog börja från rygen nu.

Ylsepylse

Ylsepylse börjar arta sig nu. Med hjälp av Moa är hon uppstartad med långa tyglar, vilket gick fantastiskt bra! Hon har haft sadel på sig för första gången, inga som helst problem. Hon blinkade inte ens. Jag ahr jobbat en hel del med att flytta rumpan och bogarna på henne. Det funkar alldeles fantastiskt bra nu. Som en fortsättning på det så har jag börjat lära henne att bli longerad. Första försöket blev riktigt lyckat. Hon flyttade ut på voltspåret och höll sig där.  Hon är även mer hanterbar i boxen nu, iallafall av mig.  I hagen är hon inte heller hotfull utan väldigt kelig och go. Jag borde ha lyft mer på hennes ben men det får bli kommande veckors projekt. Jag lyfte dom förra veckan och det gick bra om än lite skakigt. Hon är inte van att ingen står framför henne när det ska göras. Men det lär hon sig snart tror jag.  Jag ahr varit ute och gått med henne några gånger oxå, det funkar superbra. HOn får sina unghästutbrott ibland men sköter sig överlag väldigt bra. Hon visar redan nu anlag för passagen.


Ylseträning 25/2 2009

Pass 1
09.30


Hon var verkligen på i hagen när jag la ut hö. Fick verkligen säga till henne att backa av. Först för att ta mig in i hagen. och sen när jag väl var inne. Hon gjorde det med vissa hotfulla tendenser. Sen var allt frid och fröjd.

Hämtade henne i hagen för träning. Kom hur glatt som helst, gick ut och följde fint upp mot vägen. Hon tappade fokus lite och jag bad henne att fokusera på mig igen. berömde henne. parkerade en gång på varje sida. Det fungerade bra. Började leda henne mot vägen igen.Lite småfräsig dock, ville gå iväg lite och hade väldigt lätt för att tappa fokus. Kändes som att hon hade lätt för att bli sur. Jag var konsekvent att alltid korrigera henne när hon kom för nära. Vid ett tillfälle klappade jag till henne lätt på nosen för hon bet i min hand. Hon blev sur men gjorde inget mer av det utan lugnade sig på den fronten. Sprang hon förbi mig så vände jag och bad om fokus. Funkade hyfsat. På nedvägen blev hon väldigt på G och slängde med huvudet och härjade lite. Vände och bad om fokus. Berömde när det kom. Stannade henne några gånger. Från stallet funkade det väldigt fint. Svårare mot stallet.

Prövade att flytta undan rumpan för tryck. Gick sådär. Hon var inte riktigt in the office. Lättare med höger ben. Gick ner med henne till hagen, hon strosade iväg upp i de spännande snövallarna men kom när jag bad henne. In i hagen. Där blev hon lite härjig igen och jag fick verkligen bli sträng på henne innan ajg kunde släppa henne. Hon sprang och bockade i hagen i ca fem minuter när jag släppte henne. :)

Överlag kändes de sådär. Hon var bitivs bra, bitvis härjig. Fick inget hotfullt intryck från henne men hon kändes på gränsen till att bli det. Speciellt när jag pressade lite och var konsekvent. Ny tröskel på väg? eller bara busig? Ska gå ut om några timmar igen och göra ett nytt försök. Kändes inte obekvämt iaf men ovant.


Konstruktiv kritik från Moa


 hm, låter helt normalt tycker jag. Du var förmodligen glad och förväntansfull att äntligen få ta ut henne igen och hon var säkert en smula understimulerad och pirrig av vårvindarna som sakterliga börjat smyga omkring ute. Hon kan ha uppfattat din sinnesstämning för mer äv nad den var :) Letar man efter någon att leka med är sådanan signaler nog lätta att haka på. Det var ju bra att hon busade av sig i hagen och det är bra att hon får komma ut en gång till. Jag tror inte nödvändigtvis det behöver vara en ny utvecklingsfas, snarare faktorer som vår, ljus, "nya" träningsuppgifter mm.

 En sak du ska passa dig för är att "vända" och be om fokus när hon springer förbi dig. det kan i längden uppfattas som belöning, hon springer förbi dig, utlöser ditt beteende och får belöning. Det är bättre att stå still, bli större i repet, eller gå åt ett helt annat håll men framför allt INTE berömma omedelbart när hon åter är med dig. Låt henne följa några steg efter en korregering och sen kan du berömma. Samt, när hon följer och går bra (iförhållande till var du är i träningen just nu) så kan du aktivt föröska få kontakt med henne mentalt och belöna när hon lägger fokus på dig. Där har du fokusträningen, inte efter en korrigering. Hänger du med? Du ska givetvis vara konsikvent med korrigeringarna, precis som förut, men de dom som ett avbrott i tiden och när du korrigerat henne fortsätter tiden som vanligt och du har inställningen att inget igentligen har hänt. Beroende på vad hon är på för humör så måste du reglera belöningstillfällen jämt emot korrigeringstilfällen. Ett bra pass innehåller fler belöningstillfällen som vi ju vet :) men den viktigaste poängen är att inte belöna hästen direkt efter en korrigering.

Flytta undan för tryck tycker jag du bara ska göra när hon känns "bra" och är på en van plats,kanske stallbacken eller aldeles utanför hagen. Du kan gå ner och ta ut henne utanför hagen, gå igenom alla förflyttningarna och släppa tillbaka henne igen :)


Pass 2
12.00


Hämtade henne i hagen. Hon stod redo. Följde mig fint från hagen upp mot vägen. Berömde henne tre gånger från hagen upp till vägen. Stannade på behörigt avstånd också och var väldigt lugn o fin. Vi gick upp på vägen. Hon följde fortfarande fint men blev lite överexalterad över världen och försökte trava förbi. Var dock lätt att korrigera med viftande spö. Sen följde hon fint igen upp till korsningen 20 meter bort. Stannade i korsningen och pratade med en granne och lät Ylse se över omgivningen. Hon blev lite rädd för fallande snö men stannade runt mig. Sprang inte iväg utan föredrog att krypa upp i knäet på mig istället.

Vi vände hemmåt igen och då blev hon upp i varv igen men var ändå lätt att korrigera med viftande spö. Hon ville gärna gå i djupsnön så vi gjorde det. När vi vände in på gården jagade hon upp sig igen och ville förbi, jag viftade med spöet och hon lyssnade på det men fortsatte förbi lite längre bort. Jag lät henne gå in i repet och fortsatte framåt och då vände hon tillbaka mot mig med en godistiggande blick. Jag valde att fortsätta framåt för att strax efter vända åt vänster. Hon följde mg fint. Så fort vi vände ner mot hagen blev det en raid igen, jag ignorerade hennes försök att tigga godis när hon vände upp mot mig och gick ner till hagen. Hon följde efter lugnt. Stannade på behörigt avstånd när vi stannade vid hagen. Jag berömde för det och tog in henne i hagen. Berömde när hon stod still och klappade o sa tack för mig. Gick iväg.

Valde nu att inte träna något annat än att bli ledd. Kändes väldigt bra speciellt med tanke på att vi träffade på Bandora på gården + en pratglad granne. Hon höll sig lugn och glad och arbetsvillig.


Fraggelsyndromet

Det blir kanske häst av henne ändå, ropade jag till Moa jag där jag stod i skogkanten och såg min Ylsepylse följa henne längs den snöiga skogsstigen. Eller en fraggel med periskophals, tänkte jag för mig själv. Eftersom min tumme är under rehabilitering så är jag strängeligen förbjuden att leda hästar, speciellt ystra bulldozerunghästar med fraggelsyndrom. Som tur är hälsar Moa på med jämna mellanrum och hjälper mig hålla igång träningen. Att parkera och ledas runt på gården har fungerat så bra att vi bestämde oss för att ta en liten tur på byn i det vackra vintervädret. Till en början var Ylsepylse alldeles uppslukad av världen som hon inte sett på ca två-tre månader och hon såg faktiskt ut som en arab med svansen i vädret och öronen spetsade. Har jag blivit lurad tänkte jag bestört där jag gick bredvid, men så åkte periskophalsen upp och det rådde inget tvivel om att det var en livs levande frieser framför mig. Efter några hundra meter och lite glad uppmuntran att hålla koll på Moa så lugnade hon sig och följde vackert och glatt. På vägen hem skulle vi igenom ett skogsparti. Där insåg hon att hemmet och Tompelomp var nära och det blev lite fart på benen igen. Efter några försök att övertyga oss om att vi skulle springa hem började hon tröttna på oss tråkiga vuxna som bara vill gå. Envist och som en liten svart bulldozer körde hon förbi oss om och om igen. Moa fick tålmodigt vända tillbaka och pocka på uppmärksamhet och be henne skritta. Allteftersom det framgick för Ylsepylse att hon inte kom någonstans med bulldozerfasonerna förvandlades hon från en bulldozerfrieser till en ilsken fraggel. Fraggelsyndromet visar sig när friesern ifråga inte får göra som den vill. Läppar fladdrar, ben yr, tänder gnisslar och huvuden snurrar på ett exorcistiskt vis. Ibland skiftar hon i grönt också. Efter det som inte kan vara annat än tålmodigt, konsekvent arbete så kom de ut ur skogen, Moa först och fraggeln efter. Det var då jag insåg att det kanske kan bli en häst av henne ändå. En häst eller en fraggel.
Ylse i galopp januari 2009

kladdkaka med hallon och timjan

en kladdkakas födelse

  • Tillred en sats smet enligt valfritt recept, helst kladdkakerecept.
  • Tillsätt en gnutta timjan. där en gnutta är mer än en aning men något mindre än en snutt. dvs 1-2 msk vilket är =  ca 3 - 4 msk.
  • Tillsätt allra sist "massor!!!!!" av hallon. Massor definieras till ca 3 dl.
  • bakas i ugn ca 20 minuter på 200 grader
  • tadaaaaa!!!

Det kan tilläggas att knas är som narf fast utanpå


träningsplanering för hästarna

såhär i början av året kan det ju vara bra att kolla över hur träningsplanen för djuren ser ut. Jag sitter och tänker mycket på det nu när jag inte kan träna dom. Förhoppningsvis kommer jag igång snart igen.

Ylsepylse

kortsiktiga mål

  • att kunna bli ledd med och utan grimskaft
  • att kunna flytta undan för tryck åt alla håll och kroppsdelar
  • att kunna bli tagen på överallt
  • lyfta benen
långsiktiga mål

  • påbörja träningen med långa tyglar
  • ha sadel på sig
  • ha bett i munnen
  • kunna bli hanterad i boxen och när hon äter (vara avslappnad)
  • börja hänga på henne
  • lastträning
  • ev inkörning om det hinns med. Långa tyglar går före.

Tompelomp

kortsiktiga mål

  • befästa skolorna i skritt och trav
  • komma vidare med den spanska skritten. dvs lyfta benen på kommando
  • stärka konditionen och muskulaturen

långsiktiga mål

  • piaff
  • samlad galopp
  • spansk skritt
  • skolorna i galopp

  Krutet kommer att ligga på Ylsepylse pga att hon är i sin grundutbildning men jag hoppas att Tompelomp kommer vara fräsch nog att hållas igång ganska mycket. Arbetet med den samlade galoppen är löjligt roligt och skulle vi på höstkanten få till några fina piaffsteg vore det underbart. Vi har ju redan fått känna på att det går, det handlar mer om att jag måste finna rätt och Tompelomp måste förstå vad jag vill. Vi kommer leka vidare med den spanska skritten och se vad som händer.

Ylsepylse behöver mycket tid kring hantering nu under våren. Förhoppningsvis kommer vi kunna börja med långa tyglar under försommaren. Eftersom jag haft en bruten tumme så har vår träning legat nere i 7 veckor nu och det är värdefull tid som gått förlorad. Dock känner jag mig inte stressad. Det finns all tid i världen. Hon fyller två år i maj och frieserhästar växer långsamt, som alla hästar egentligen. Hon är dock otroligt lättlärd så allt kommer troligen gå som en dans om jag sköter mina kort rätt. Hon har ju bitvis lite attitydsproblem, men å andra sidan är hon en unghäst och som unghäst kan hon bara få beröm.

Det kommer bli många turer i skogen oxå, även med Pylsningen då hon behöver lära sig hantera olika underlag.
Det genomgående temat för träningen är dock ha att oförskämt roligt och lära oss massa nytt.

Det här med hästraser

Häromdagen träffade jag en trevlig hästmänniska. Dock hade hon en intressant åsikt som etsade fast sig i huvudet på mig. Hon hävdade att hon minsann inte hade en häst, utan en islandshäst. Detta fick mig att börja fundera. Är hästar verkligen så olika?

För mig finns det bara hästar, och precis som oss människor har de olika förutsättningar. En travare kan mycket väl ha mycket bättre möjligheter till en snygg galopp än ett svenskt varmblod. Allt beror på kroppsbyggnad, mentalitet och naturligtvis ryttarens inställning. Jag anser att vi i hästvärlden har väldigt lätt för att bli inskränkta både kring ridning och hästar. Vi har helt enkelt svårt för att tänka utanför boxen. Eller också följer vi traditioner som vi sedan länge glömt bort varför de uppstod och huruvida de egentligen är väsentliga idag. Sen kan ju den blinde se att det ligger viss sanning i en del av traditionerna. Ska man tävla på hög nivå inom dressyr eller hoppning är det i dagsläget en häst av modellen svenskt varmblod som gäller. Deras temperament och kroppsbyggnad är framavlade för detta och bedömningen baseras på deras rörelsemönster. Men hur många ryttare tävlar på den nivån? Hur många ryttare behöver egentligen en häst med Briarkvaliteter och temperament? Upp till nationell nivå finns det många hästraser som skulle göra bra ifrån sig. Rekordet i höjdhopp innehas för övrigt av en Akhal-teke häst. Akhaltekehingsten Absent tog under 60-talet 3 Osguld i dressyr. Ändå är det svenskt varmblod och Holsteinare och liknande som vi ser på tävlingsbanorna. Inget fel på de raserna såklart. Vackra hästar på alla sätt och jag vill inte förringa dom.

Som ägare till en varmblodig travare har jag under åren mött många fördömande kommentarer. En av de mest minnesvärda var det en tjej som sa till mig för några år sedan. Hon undrade vad för sorts häst jag hade varpå jag svarade att jag hade en travare. Åh va synd, du som är så duktigt utbrast hon medlidsamt. Numer äger jag också en frieser. Även där stöter man på intressanta åsikter. Bland annat har jag redan hört att de inte kan galoppera och att de är ouppfostrade och bråkiga vid skoning. Kring friesern finns det också en annan sorts åsikter. Många verkar tro att et är någon sorts gudahäst med extraordinära egenskaper. Visst är de vackra men i ärlighetens namn är det faktiskt bara en helt vanlig häst som pruttar, äter och sover och ibland drar en raid över nejderna.

En vän till mig skulle köpa häst för ett tag sedan. Ett svenskt varmblod skulle det vara eftersom hon ville tävla och alltid haft svenskt varmblod. Under sitt letande fann hon en P.R.E-valack som hon verkligen fastnade för och kände sig trygg med. Trots ett bra pris och det faktum att hon och hästen passade ihop valde hon istället att köpa ett svenskt varmblod som hennes instruktör tyckte bättre om och som hon inte kände sig lika säker med. Instruktören sågade för övrig allt vad P.R.E-hästar hette med åsikter som att de alltid biljarderar, kan inte länga sig osv. Att P.R.E-valacken ifråga inte biljarderade och kunde länga sig alldeles utmärkt togs ingen hänsyn till.

Sensmoralen som jag vill komma fram till är att vi alltid i första hand borde leta efter personlighet och kroppsbyggnad som passar det vi tänkt göra med hästen, inte en specifik hästras eller färg. Vi borde heller inte utgå ifrån att det bara går att göra western med en quarter, skogsridning med travare osv. Vi måste börja lära oss o ställa frågorna vad och varför och börja ifrågasätta traditioner och åsikter kring våra älskade hästar. Kanske kan vi om 50 år se en fjordning i DressyrOS…

Bilder från idag

här kommer lite bilder som kom ivägen för mig idag. Tyvärr glömde jag stänga av datummärkningen. Ska försöka få bort dom på de bilder som är nåt att ha.


Diamonds are for everyone



Diamond beach



Sea treasure



The sea dragon


Shadow reflection


Divine light


jag behöver väl inte påminna om att bilderna är mina enligt copyright och du måste be om lov om du vill låna någon av dom.

Hästeriet

Det kanske är på sin plats att presentera hjärtat i mitt hästeri. Det består av två svarta vidunder, så väldigt lika, så otroligt olika.

Tompelomp 



född:17 maj 1988.

Hans seriösa namn är Tom Casey. Redan där kan man ju konstatera att det är en travare man har kommit i kontakt med. Han föddes till ett hårt liv 1988. Efter en misslyckad karriär på travet dömdes han till att gå vidare. Som tur är såg dottern i familjen hur speciell hästen var och övertalade sin far om att sälja hästen istället för att slakta den. I en annan del av bygden satt min morfar och läste tidningen och såg en annons om en stor svart häst. Han fastnade direkt och när resten av familjen kom hem bar det av på hästkoll. Man kan väl inte annat säga att det var själakontakt direkt och vi visste alla att han hörde hemma på vår gård för evig tid.

Vad gäller utbildning så svävar vi runt lite. Vi hör hemma i skogen. Men naturligtvis har vi kämpat på med dressyren. En stor hjälp där har varit Perry Wood. Han är utbildad efter klassisk ridkonst och operant inlärning.  Att ange vilken utbildningsgrad vi ligger på är nästan omöjligt. Han kan röra sig i alla tre gångarterna + tölt. Vi tränar samlad galopp, skolor och piaff.  Vi leker med tanken att kunna göra spansk skritt och apport. När andan faller på tränar vi långa tyglar. Han har även varit med på tornerspelsträning.

Tompelomp har varit min stora resa i livet.  Han har varit min följeslagare i 13 år. tvingat mig att utvecklas, tänka om, tänka vidare, argumentera, ifrågasätta.  Samtidigt har han gett mig ett samarbete som man sällan möter.Han är en häst som man antagligen möter en gång i sin livstid, om ens det. Jag har blivit välsignad att få lära känna honom. Ödmjuk är ordet. Jag älskar den hästen mer än rd kan förklara.


Ylsepylse



född: 6 maj 2007

Hennse fina namn är Ylse Jetske Z.  ja, hon är en frieser. Hon är importerad från Holland. Hon är min framtidsdröm. Jag skulle inte ha någon mer häst just nu men när jag råkade stappla över annonsen på hästnet sa det klick. Efter några samtal så var mitt öde beseglat och jag ägde en häst till.  Hon drogs med infektion i kroppen och någon sorts ohyra i pälsen, visade det sig senare så hon var mager som en sticka och jätteliten. Nu har hon växt till sig och börjar lika den frieserhäst hon är.

Hon utbildas enligt operant inlärning och senare kommer jag ta hjälp av klassisk ridkonst i ridningen. Än så länge har vi inte gjort så mycket. Hon behövde några månader på sig att landa. Under den tiden lockade jag fram hennes personlighet som låg och sov under all man. Nu tränar vi på parkering, att bli ledd korrekt, lyfta ben, bli tagen på. Vi hare även snosat på att ha bett i munnen och vojlock på ryggen. Att ha täcke på sig är inga problem. Under våren ska vi börja med långa tyglar.

Hon har en speciell personlighet som inte alltid är lätt att handskas med. klipsk och snabbtänkt men ändå långsam i kroppen. Reagerar kraftigt på andrs reaktioner. Blir du upprörd blir hon upprörd. Hon har redan visat prov på både piaff och passage i hagen. Även galoppen ser väldigt fin ut. Jag lääängtar så att säga.  Hon är mig redan väldigt kär och ajg kan inte se ett liv utan henne. Hon tog sin plats på gården och i mitt hjärta direkt.


För mer bilder och information om mina svarta odjur kan du besöka www.freewebs.com/vanimelde eller http://picasaweb.google.com/Nynaneve


Speglar

Vi är alla speglar
Som visar olika vinklar av livet
Speglar flera sidor av samma verklighet
Samma sanning

Vi är alla speglar
För i varje människa kan vi se en bit av oss själva
En reflektion
En helhet

Julkort till alla er...



som jag borde ha skickat till, vänner, familj och bekanta, till alla vardagshjältar som får världen att gå runt, Tack för det!

pulkaåkning och bruten tumme

Så då har det hänt. Jag har brutit tummen. Högst olyckligt men som fransmännen säger: ce la vie.  Jag och min sambo var i örebro och hälsade på några underbara vänner.  Nånstans under lördagen bestämde vi oss för att åka pulka efter maten. Sagt och gjort. Efter att ha frossat hela dagen rullade vi ut i snön vid niotiden på kvällen. Vad som hände sen är en smula oklart men någonstans i en nerförbacke fastnade tummen i en gren och resten är historia.


Det roliga med min kropp är att den inte verkar tycka att det här med frakturer är speciellt viktigt. När jag var sex år bröt jag högerarmen. Hur det gick till är en annan historia Jag hade iallafall inte speciellt ont och vi var till och med till tandläkaren innan vi åkte till vårdcentralen där det konstaterades att armen var av.  Samma sak hände den här gången 20 år senare. Vi åkte pulka  i säkert 2 timmar till efter incidenten. Visst gjorde det ont men inte så ont. Kändes mer som en lätt stukning. Nu kanske några glas vin kanske hjälpte till som smärtstillande. men även på söndagen, högst nykter, hade jag inte speciellt ont.


Väl hemma bestämde jag mig ändå för att åka till vårdcentralen. Tummen var oroväckande mångfärgad och det är ju alltid bra för försäkringen. Läkaren i sunne var en glad dansk som klämde och kände på tummen." däer löööst hier." Sa han och vickade allvarligt på min tumme. Jahapp tänkte jag. Härnäst stod jag på hans kontor och väntade på en remiss till röntgen i Torsby.  Väl i Torsby blev det en lång väntan. Först på röntgenavdelningen där de nog behöver kolla hörseln. Många var vi akutfall som tryckt på akutknappen och satt och väntade. Till sist ändå kom en sköterska och undrade om vi tryckt på knappen.  Datorerna på röntgenavdelningen var inte heller till sin fördel denna dag och till slut kunde den propre sköterskan inte annat än utbrista "faan" innan han tvingades starta om systemet. Efter röntgen blev jag nerskickad till akuten där de bara pekade mot det överbelamrade väntrummet. Efter några timmar där blev jag äntligen visad in i ett rum fyllt med gipsbindor. Man kan ju ana...


Så efter ännu en halvtimme kommer en hyfsat snygg läkare in, en tysk denna gång. Med sig har han en tyst underläkare. "jaja" säger han och presenterar sig. Han förklarar att jag har en fraktur och dom befarar att ett ledband kan vara av. Han ritar en snabb bild av tummen på britsen. Operation på onsdag.  I nästa stund är han borta och underläkaren följer ursäktande efter. Lite mer väntan och sedan kommer en sköterska som gipsar mig och skickar iväg mig.


På onsdag klockan ett infinner jag mig för operation. En aningen spänd. Jag anmäler mig och skickas upp med hiss A2 till plan fem - dagkirurgi. Jag smyger in på avdelningen och skickas direkt in i duschen. Ren måste man vara. Iklädd otroligt löjliga kläder (vit, halvt genomskinlig skjorta, genomskinliga trosor, knästrumpor utan elastiska band) visades jag in i väntrummet. Där satt jag o målade lite tills kirurgen kom och hämtade mig. Han förklarade vad som skulle göras. De ville söva mig och sedan gå in i tummen och kolla så allt låg rätt. Om det inte låg rätt skulle jag få ett stift rakt igenom tummen.  Japp... när vi pratat klart skickades jag in i väntrummet igen. Ganska snart kom narkosläkaren och förklarade för mig om narkosen och gav mig några tabletter. Bl.a för illamående. Tydligen hade jag ca 67 % risk att må illa.  Tillbaka till väntrummet.  Nu dröjde det inte länge innan en sköterska hämtade mig och bäddade ner mig i en sjukhussäng. Dropp fick jag också.  Där låg jag och lyssnade på skvaller och fantiserade om taket.

Till slut kom ändå en underbar narkossköterska. I mina ögon snygg och väldigt trevlig. Jag är ju inte så mycket för skägg i vanliga fall men han passade i sitt. Välansat och med lite silvriga stänk. Sen gör ju sjukhuskläderna sitt. Uniformer alltså... Fantastiskt tänkte jag när jag såg honom. Alltid bra att ha nåt att fokusera på och en snygg och trevlig narkossköterska gör ju det jobbet.  Han undrade om jag varit på toa i historisk tid. Det hade jag ju inte. Bara det var ju ett äventyr, bruten tumme på vänster arm, dropp i högra och dessutom dessa kläder... väl tillbaka blev jag nerbäddad av honom igen och iväg bar det mot operationen. Hela vägen skämtade vi om det mesta och hade jätteroligt. Det är inte varje dag man träffar såna människor som bjuder på sig själva och uttrålar lugn och trygghet. Tack för det underbara människa! Han kopplade in allt och jag fick se en bild av min tumme. Kirurgen kom in och skämtade lite glatt om att jag kanske skulle byta tumme med honom.

Det sista jag minns innan jag slocknade av narkosen var att jag skrattade. Klockan var då 14.50.


Jag vaknade på uppvaket av att narkossköterskan grejade med mitt dropp. Vi skämtade och skrattade lite till innan jag somnade igen. Jag minns att jag frågade om jag snarkat eller blivit våldsam. Klockan var då 15.45.  nästa gång jag vaknade var klockan 16.40.  då var jag utvilad och ville inget hellre än att få gå upp. Men jag fick gott ligga i sängen och lyssna på P3 fram till 17.10. då en sköterska gav mig lite mat och hjälpte mig upp.  Mamsen hämtade mig och vi väl hemma igen somnade jag gott framför tvn.


Till sist vill jag bara ge massa goa pluspoäng till kirurgen och narkossköterskan för deras glada humör och humor. Det glömmer jag inte! jag minns dom även om jag var en i mängden vilket gör deras arbete och humör ännu mer beundransvärt. jag jobbar ju som lärare och vet hur tungt det kan vara att jobba med människor hela dagarna.  MEN man får tillbaka mycket oxå.







Välkommen till min nya blogg!


Nyare inlägg
RSS 2.0