vanimelde

Solen sken, fåglarna kvittrade, humlor surrade lyckligt omkring och hästen var halt igen. Jag satt i det solvarma gröngräset i hagen och trots det fina vädret sjönk jag allt längre ner i leran. Jag blir varken hysterisk eller upprörd längre, en smula frustrerad och uppgiven kanske. Lerhålet känns alltför bekant efter decenniet med Tompelomp – hästen med skidor istället för hovar. Som vanligt är orsaken vilt festande i hagen. Hästen i fråga har dessutom en märklig förmåga att alltid pricka in de ack så angelägna kursdatumen. Skadan har nog precis läkt ut till strax efter kursen. Sittandes i lergropen började jag fundera över det här med skador på våra älskade djur. Att ha häst är som att åka en känslomässig berg-o-dal-bana. Man färdas från bergstoppar av euforisk lycka till djupa helveteshål av lera och pyrande ångest. Oavsett vart i karusellen man befinner sig så kretsar en stor mängd av tiden till att tänka på hästen och dess välbefinnande. Är hästen frisk och glad vandrar tankarna vida omkring träning, själrengörande skogsturer, onödig utrustning, kurser mm. När hästen är skadad eller sjuk kretsar all hjärnverksamhet kring vad som är fel, mirakelkurer, ångesttryckande tankar om slakt, försäkringar och konvalecens. För varje gång man färdats ner i helveteshålen av ångest blir glädjetoppen desto högre. Vi svävar lyckligt i jordens atmosfär. Men varje gång man varit i helveteshålen blir också en del av ångesten kvar, en liten djävul så att säga. Djävulen sitter på axeln och sprider gröna moln av giftig paranoia. är benet lite svullet? Verkar han inte lite hängig? Jag har haft mina turer med Tompa, har lärt mig bli god vän med den där röde fan på axeln. jag har också lärt mig att livet kan man inte styra. Det kvittar hur mycket jag försöker förbättra och skydda min häst, skadorna kommer som ett brev på posten ändå. Jag har i ärlighetens namn varit hyfsat förskonad från skador ändå ( peppar peppar ta i trä...) 2 senskador, lymfangit och diverse skrubbsår, broddtramp mm. 2 senskador är irriterande, på samma ben dessutom. Båda med samma orsak, vilt festande i hagen. Men djävulen till trots - han går fortfarande i samma hage. För inte kan jag väl tvinga hästen att sluta vara häst bara för min sinnesros skull. vad för sorts djurvän skulle jag vara då? Jo, den okunniga!

Det har börjat mörkna, min sambo går förbi och muttrar nått om hysteriska kvinnfolk och lera. Hästarna drar en raid över ängen för att sedan galoppera upp till stallbacken. Med en suck reser jag mig, skakar av mig den lille djävulen och går in för att duscha av mig leran. Livet kan man inte göra så mycket åt, det är bara att hänga på och göra det bästa av situationen. Som en vis kvinna sa en gång. Om man står med båda fötterna på marken kommer man ingenstans.