vanimelde

har efter lite velande bytt blogg till wordpress. detta pga av att ajg inte tycker den här bloggen funkar speciellt bra och har mycket att önska.

 

min nya adress är

www,vanimelde.wordpress.se

 

varmt välkomna!!!!

 

 

ja så kan det gå :) I väntan på bebben, som verkligen tar sin tid på sig, satt jag och slösurfade på sadlar och var naturligtvis inne på min favvosadel för tillfället Free and Easy, en bladsadel från Storbritannien. Jag tycker att konceptet verkar bra och hållbart men det är ju inte lätt att veta innan man aktiskt köpt en sadel. Knixet har varit att de kostar ca 20 000 kr, inget man bara slänger ur sig och sadlarna är inte jättekända i Sverige. Iaf, satt där och slösurfade på annonser och Hästnet och fick för mig att söka på F&E. Till min stora förvåning kommer ne annons upp! En äldre sadel från 2003, dock välvårdad och fin. Endast 5000 kr!  Ringde direkt och försökte få fram vilken sorts bom det var i sadeln, då dessa sadlar kommer i fem olika bomvidder som i sin tur kan ändras ca 10 grader + och -. Säljaren, visse inte men de mätte och jämförde sadlar lite och kom fram till att den var ju helt klart bred iaf.

så jag tyckte inte det var så mycket att fundera på, de skickade den via postförskott och var mycket professionella på www.back2use.se Om inte annat är det en billigare sadel att prova på om man gillar konceptet och det funkar innan man köper en ny dyr.

Två dagar senare damp den ner här hemma, både jag och Fredrik kastade oss över den. Otroligt välskött i lädret, dock hade nog föregånde ägaren inte så mycket kunskap om uppbyggnaden då de satt skruvarna fel så de gått igenom och skavt på bladen. Inget allvarligt dock och Fredrik, som den ingenjör han är hade ju inga poblem att fixa med sadeln. Som en Ikea-möbel lixom :)  NU har vi breddat den så mycket det går och det räcker nog till Ylse. Ska bli spännande att prova den om några veckor.

utvärdering kommer!



såhär ser den ut invändigt


mer om sadeln
www.fnesaddles.com.

Jag är ju numer höggravid, vecka 40 +, och Ylse har ju verkligen inte fått nån motion de senaste månaderna, mest huvudträning men ingen kroppsträning. Det blev alltför tydligt när hon blir ansträngd av att gå uppför backen i hagen och låter närmast astmatisk. Så för nån vecka sen kom vi på, att Fredrik faktiskt kunde ta med henne ut på joggingrunda. Inte så lång, men ca 3 - 5 km. Fraggelhästen blev naturligtvis jätteglad över att få springa med husse, + att hon faktiskt får träning av nån annan än matte. Husse tränar ju inte som matte heller så det blir en träning i sig.  Fredrik tar med sig sin stav, och jag stödjer det beslutet, för man ska göra det man behöver för att känna sig trygg. Och han och Ylse har lixom skapat ett eget kontrakt, väldigt bra!

 

såhär kan det iaf se ut när de kommer hemspringandes!

 

ja, det här va då den mindre lortiga sidan.

o inte ser hon speciellt vacker ut heller, överbyggd o konstig. Hon är finare än så egentligen ;)

ja på mig framförallt, men även på Pylsan. det är fantastiskt va fort hon lägger på sig när man slutar träna och ger henne gräs. Tycker folk pratar om sina svårfödda frieser, hm ingen här inte!  Graviditeten har nu slutligen satt stopp för den lilla träning vi orkat med. Det stramar o värker lite överallt efter en promenad så nu blir det vilotid en månad eller två. Jag är ju den eviga optimisten och hoppas verkligen på att få komma igång med ridningen och träningen ganska snart efter förlossningen. Längtar verkligen! Hästarna håller till nere på betet mest hela dagarna, så jag har satt i system att åtminstone ropa upp dom minst 2 gånger per dag så de får springa lite upp och ner.

Har även tagit maskprov, Ylse full av mask som vanligt. Vaccination närmar sig oxå och då uppstod problemet med Lisa, som tydligen inte blivit vaccinerad regelbundet på flera år pga flytt hit o dit. Underbart, ännu en utgift... Equiterapeut Marina Bönström ska få känna över båda hästara i veckan oxå. Lisa för att hon är så stel och Ylse för att jag ahr en magkänsla på att hon är sned, inte bara i humöret ;)

Vi funderar ju även seriöst på att köpa Lisa, hon är ju trots allt en väldigt trevlig häst.

Lisa och Ylse har ju ätit upp allt som kunde tänkas vara grönt i vinterhagen, men jag kände ändå att det var lite tidigt att avmaska och släppa in dom på ett nytt bete så igår kväll traskade, jag och min man ner på åkern för att öppna upp en liten fyrkant med grönt gräs åt dom. Ylse och Tompelomp hade den extra fyrkanten som höstbete i höstas, dock behövde vi flytta om och ändra lite. Ylse fattade vinken på en gång! Pling sa det och hon väntade ivrigt på att vi skulle bli färdiga och öppna grinden. sprang och hoppade över diken och spände blicken i oss. Lisa tog det mer med ro då hon inte riktigt visste vad som skulle hända. Men vi hann inte klart, jag såg hur det gick som en elektrisk stöt genom fraggelhästen och vips så bulldozrade hon sig genom grinden och lullade glatt ut på betet med en förskräckt Lisa efter sig. Kan tillägga att jag inte ens försökte hämta hem dom för natten, de fick gott gå där och får nog så göra. Så mycket gräs finns ju inte där heller så det går nog bra. De har ju ätit gräs i vinterhagen och ute på tur så helt ovana lär inte magen vara. Jag har traskat ner och lagt lite hö där så det blir lite fibrer iaf, Lisa blev ju lös i magen på en gång och inte konstigt det.

 

Trotsade idag även alla graviditetskrämpor och trötthet och tog ut Pylsan på en liten tur. började med långa tyglar men konstaterade fort att jag inte orkar jogga efter henne nu längre. Konstaterade även att hon är irriterad av kapsonen. Satte på henne lädergrimman idag och hon var mycket lugnare. På vägen hem gick vi in i skogen och jag släppte lös henne så hon fick springa runt lite och leka. Vi kom inte långt innan det stod tre förvånade älgar framför oss. Övervägde att koppla henne men bestämde mig för att inte göra det, Jag skulle inte orka hålla henne iaf om hon blev rädd. så ajg berömde mycket och fick henne att vända bortåt med mig så älgarna hann undan och sen fortsatte vi framåt igen, men denna gång kan jag tillägga att fraggeln var som ett frimärke på matte resten av vägen.

Flera av er läsare efterlyser ibland lite mer träningsinlägg, hur vi tränar och så. Här kommer ett träningsinlägg kring en problemlösning med min unghäst.

 

Bakgrund/ ringa in problemet

Jag har inte pressat med betträning på Ylse. Jag har tränat henne bettlöst på lädergrimma och det har funkat bra både i ridning och markträning. Jag har även använt sidepull. Hon har även haft problem med sin tandfällning och har fortfarande vilket gjort att hon blivit väldigt känslig kring huvudet och munnen och tycker inte om när man tar henne där. När vi började träna med bett i höstas när hon var 3 år började jag med ett rakt eggbett i metall, det som jag anser vara ett bra betträningsbett. Det slutade riktigt illa med att bettet fastnade vid framtänderna och hon blev rädd och kastade sig bakåt med bettet kvar i munnen och jag försökte få bort det. Rädslan har även visat sig vid veterinärbesök när de skulle kolla tänderna, munstegen är hon rädd för mycket pga av att den slår mot tänderna. Kortfattat blev bettet och munnen förknippat med ett eller flera trauma, väldigt vanligt just kring munnen för övrigt.

 

Träningen

Med den bakgrunden funderade jag länge kring hur jag skulle träna. När jag kom in med bettet så vände hon rumpan till och visade tydligt vad hon tyckte. Det stod klart att det skulle krävas mycket och långsam träning för att få henne positiv och trygg. Jag har använt mig av klickerträning i träningen och problemlösningen. Hästen har varit lös hela tiden.  Tidmässigt har vi jobbat i tid kring fem-minuters-pass. Träningen har hållit på i perioder sedan i januari. Den största tiden har lagts ner på de första delmålen, att få henne intresserad av arbetet med bettet igen.

 

Del 1

Jag började med endast egg-bettet, att hålla det i handen och berömma henne när hon visade sig intresserad av det. Dock satt traumat hårt i henne och det tog ett bra tag innan belöningen var värd det obekväma som bettet enligt henne innebar. När hon kunde tänka sig att stå vid mig hållandes bettet i handen började jag lägga en äppelbit i betthanden och låta henne ta den. Tanken var att få igång hennes läppar och få henne att greja med bettet. Även där dröjde det innan äppelbiten var värd besväret. Jag var noga med att endast använda äpple vid betträningen för att det goda äpplet skulle bli förknippat med bettet och förhoppningsvis väga över det obekväma. Det stod dock klart att metallbettet klirrade mot tänderna och gjorde henne riktigt orolig.

 

Del 2

Jag bestämde mig för att byta bett till ett syntetbett som inte klirrar. Valet föll på ett apple mouth tredelat med parerstänger. Anledningen till det var att jag gärna vill ha parerstänger på mina tränsbett så de håller sig på plats, speciellt på en unghäst. Jag började om med att sätta mulen på bettet, när det funkade fick hon försöka ta en äpplebit under bettet i handen. Det gick snabbare nu och hon visade snart att hon tyckte bättre om det här bettet. När ta äppelbit funkade så började jag föra in bettet under läppen på henne och sedan lägga det mot framtänderna.

Efter det så satte jag bettet på tränset och gjorde om delmålen med tränset hängandes över handen. Hon visade tydligt att tränset var en del av traumat. När det funkade med henne avslappnad hängde jag tränset över huvudet på henne med bettet hängandes på ena sidan.  Den träningen pågick tills hon accepterade att jag gjorde det med lågt huvud. Nu upprepade jag de första delmålen igen. Mulen mot bettet, bettet under läppen, bettet mot framtänderna. Det övergripande målet genom alla delmålen var att hon skulle hålla huvudet lågt och följa bettet nedåt. Nu när det funkade så började jag föra in mitt ena finger i munnen på henne och sedan berömma för att sedan göra det medan bettet låg mot framtänderna. De första gångerna bettet kom in i munnen blev hon orolig men träningen visade sig ha ändrat hennes attityd för belöningen vägde högre än rädslan och hon lugnade sig snart. Det kändes även viktigt att träna på att få ut det utan att hon blev rädd vilket blev naturligt när man förde det in och ut ur munnen. Nästa steg blev att föra in bettet i munnen och fästa det i tränset och sedan gå ut på tur så hon fick tid att greja med det.

 

Summering

Träningen är långt ifrån klar men här kommer en sammanfattning av de mål och delmål som jag haft i arbetet så långt. Min träningsplan helt enkelt. Jag har inför varje pass haft tydliga delmål att jobba mot.

 

Mål

·         Tränsa hästen

Övergripande mål

·         Lugn och trygg häst

·         Behålla huvudet lågt vid betträningen

Delmål

1.      Stå bredvid matte när hon håller i bettet

2.      Sätta nosen på bettet

3.      Ta äppelbit under bettet

4.      Bettet under läpparna

5.      Bettet mot framtänderna

6.      Sätta bettet på ett träns

7.      Upprepa delmål 1 – 5

8.      Sätta tränset på huvudet med bettet fäst i ena sidan.

9.      Upprepa delmål 1 – 5

10.   Föra in fingret i munnen

11.  Fingret i munnen medan bettet ligger mot framtänderna

12.  Bitvis föra in bettet i nedre delen av munnen och sedan ut igen

13.  Bettet högre och högre upp i munnen till bettläge och sedan ut igen.

14.  Föra in bettet och fästa det i tränset på båda sidor

15.  Gå på tur

Framtida delmål

·         Att kunna tränsa med bettet fäst i båda sidor av tränset

En gång för 15 år sedan, i februari, läste en morfar i en lokal tidning. Där stod bl a en annons på en stor och svart häst som skulle säljas omgående. Hela familjen blev lite smått intresserad av denna häst och när äldsta dottern kom hem efter skolans slut så fick hon reda på att man skulle åka och se på en häst. Sagt och gjort, man åkte iväg och för alla, inte minst den äldsta dottern, var det kärlek vid första ögonkastet. Det var ett långhårigt, svart monster som frustande nyfiket stod i hagen och betraktade dem när de kom.   Alla visste att han hörde hemma på gården för evig tid.

Så kom dagen som jag fruktat och väntat på. Min älskade vän sedan 15 år tillbaka, Tompelomp, lämnade jordelivet och oss för att vandra vidare till nästa hage.  23 år gammal blev han, en värdig ålder för en varmblodig travare även om jag önskat att han fått bli hur gammal som helst. Även om vi hade planerat at ta bort honom på kvällen pga av smärtan kom det ändå som en chock när mamma ringde och sa att han låg död i sin box. Man vill ju så gärna få klappa en sista gång, snosa in tre kg päls i näsan en sista gång, berätta för honom att man älskar honom. Nu blev det sista avskedet på morgonen, en vardaglig klapp och smek och mys och kanske var det det bästa avskedet.  Nu sitter jag här och önskar att vi kunnat vara lite snabbare och fått ge honom den sista gåvan att få slippa smärtan och slippa dö själv i boxen. Men han var alltid en sann gentleman och ville väl inte besvära oss. Min lillasyster sa det så fint, han hade fått säga hej då till alla i familjen och tyckte att han kunde lämna oss.  Nu ligger han begravd i samma hage där han gått i alla år, en liten hötuss fick han med sig, min pappa tyckte det skulle vara värdigt. Det känns skönt att kunna gå ner och hälsa på honom och att han inte behövde lämna gården ens en sista gång.

 

Så nu sitter jag här och kvitterar ut all sorg som jag får för den kärlek som han gett mig och jag honom.  Något som funnits i halva mitt liv har försvunnit och lämnar efter sig ett hål i själen där det väller in sorg. Men i all gråt och saknad minns man alla underbara minnen och det han lärt mig och hur speciell han var. Alla dumheter han hittade på, alla människor han charmade, hans eviga outröttliga kärlek till att vara ute på tur i skogen, hans underbara bekymmersrynkor som bara blev fler ju mer bekymrad han var, de sköna små öronen som vickade och snurrade åt alla möjliga håll.  Jag kommer sakna och gråta en bra stund till men jag vet också att han har det bra nu, ingen mer smärta. Han var en gåva jag fick låna. Tompelomp har varit min stora resa i livet. Han har varit min följeslagare i väldigt många år och har tvingat mig att utvecklas, tänka om, tänka vidare, argumentera, ifrågasätta. Samtidigt har han gett mig ett samarbete som man sällan möter. Han är en häst som man antagligen möter en gång i sin livstid, om ens det. Jag har blivit välsignad att få lära känna honom. Ödmjuk är ordet. Jag älskar den hästen mer än ord kan förklara. Perry Wood kallade honom ”once in a life time horse” och så är det nog. Aldrig kommer jag möta en sådan häst igen.

 

Tompas listor

Favvoställen när man kommit lös.

·         Mattes mormor rabatter + gräsmatta. (man brukar få knäckebröd där)

·         Mattes köksfönster. (man brukar få morötter där)

·         grannens  veranda + rabatter. (man brukar få frysta bullar där

·         I övrigt kan man ta en tur på byn tills nån kommer hem.

favvogodis!!!

·         Romerska bågar

·         grannens frysta bullar

·         grund ( o dä får han varje dag!!! )

·         ekologiska morötter

·         ahlgrens bilar

 

Det där som man inte är beredd på och inte tror ska hända. I måndags kväll var Tompelomp hängig och febrig. Jag lät det bero till tisdag morgon då jag trodde att han blivit förskyld. På tisdag tog jag ut honom och såg att han knappt kunde gå och ringde då veterinären. Hon kom ut på en gång och konstaterade FÅNG! Väldigt otippat på en häst som inte haft det någongång under sitt 23-åriga liv, desutom i mars av alla årstider. Men likaväl så har han nu akut fång och ordinerad boxvila i två veckor med smärtstillande.

 

De första tankarna går i vad kan ha utlöst anfallet? Han har inte ätit kraftfoder, mer än nån dl varannan dag. I övrigt mineraler och hö. Är det höet som orsakat det? Sent taget och nästan inget protein borde det inte påverka en häst så mycket, visst är det flera olika partier av hö, vi tar ju hö på olika vallar, men det har vi gjort i alla år. Är det hans mage och tarmar som börjat lägga av? Har han ätit nått konstigt i hagen? Han har ätit en del skit förstås. Jag får nog aldrig veta.

 

Jag har inga höga förhoppningar att han ska överleva det här och vi får se efter de här två veckorna. Han har haft ett bra och långt liv och jag vill inte låta honom lida någon längre stund såhär sent i livet. jag kommer inte åka med honom till ATG och röntga om det behövs, jag kommer inte hålla honom vid liv till varje pris. Kan han inte få gå på bete såär det inte värt det, han som gått på bete hela sitt liv.Han förtjänar bättre efter allt han gjort för mig. Det är kanske helt enketl dags nu. Djuren har en fördel gentemot oss då de faktiskt kan få aktiv dödshjälp av oss om de lider. Själen blöder och sörjer men är det inte mitt största ansvar som djurägare att se till djurets bästa och inte mitt. Min saknad är inte viktigare än hans välmående.

Är ju gravid och tänkte i mitt stilla sinne att det vore trevligt för lilla fraggelhästen att få nån annan att träna med tills jag blivit färdigfödd. Men det var ju bara som jag trodde, kort sammanfattning, underbar tjej och ryttare mötte fraggelmonster, det slutade med att hon blev sparkad i magen. Det gick som tur va bra, men otroligt otrevligt.

tro inte att jag tar lätt på det, det gör jag absolut inte, har ältat det i nån vecka nu, mått dåligt över att en människa blivit skadad pga av min häst.  Försökt att hitta orsak och förebyggande övningar. Men hur kan jag träna något som inte händer för mig? Hur kan jag träna min häst att bli hanterad av andra utan att utsätta dom för fara?

Jag får finna mig i just nu att hon är tillräckligt osäker på andra människor för att det inte ska fungera och att vi får jobba vidare med det. Jag komer inte kunna träna henne så mycket längre till så jag får oxå finna mig i att låta henne vila tills jag är redo igen. Det i sig inget problem egentligen då hon är ung och vilan kan ge henne möjliget att mogna lite till. Men jag vet ju oxå vilken arbetsnarkoman hon är och hur bra hon mår av att få sysselsätta huvudet.

men som nån sa: ce la vie

 

Övrigt i hästsfären är att jag äntligen hittat en vettig instruktör förutom Perry. Carina Eriksson Branderup. jag hoppas kunnna träna för henne efter graviditeten.

en liten film på mig o Ylse på långa tyglar. varken det bästa eller det sämsta. Hon drogs hela tiden mot Fredrik som filmade :)

http://www.youtube.com/watch?v=iukrFUMo46k

Lite söndagsflum om inlärning och förutfattade meningar.

Det här med inlärning och kunskap är intressanta grejer.  Jag slås än idag av detta trots 5 års utbildning i ämnet och 6 års yrkesverksamhet. Nu har jag börjat studera pedagogik igen, på Mastersnivå denna gång, och jag slås än en gång av dess komplexa karaktär.

 

Väldigt ofta finns det ett stort mått av vanor/ovanor med i ekvationen. Söker du ny kunskap eller har du liksom lutat dig tillbaka och bestämt att det räcker med det du har? Har jag 20 års erfarenhet av hästar eller 1 års erfarenhet 20 gånger?  I skolans värld, där jag jobbar till vardags har vi regelbundet utvecklingsarbeten, vår kunskap stötts och blötts hela tiden och nya riktlinjer såsom läroplaner och kursplaner tillkommer.  Men väldigt ofta när det kommer till hästträning så har folk stannat upp och börjat gå i cirklar. Vi förlitar oss väldigt ofta på diffusa traditioner och åsikter som ”så har vi alltid gjort”. En vis pedagog skrev en gång. Vi kommer göra som vi gör så länge vi inte upptäcker ett bättre sätt.  Och letar man då inte efter ett bättre sätt så avstannar inlärningen.  Jag upplever ofta att när vi tar på oss rollen som proffs/tränare så avstannar inlärningen kraftigt. Varför? Är det kanske känslan av att vi ska vara experterna som spelar oss ett spratt? Vi ska ju veta allt. Men utan viljan att vidareutvecklas, kan vi då se möjligheterna? Och utan att kunna se möjligheterna, kan vi då se problemens rätta natur?  Kan vi lösa problem utan viljan framåt?

 

Många frågor men kontentan är att vi behöver ha ett öppet lyssnande gentemot hästen, vi måste kunna ta till oss signalerna som sänds ut. Sluter vi vårt lyssnande i åsikter om att vi redan har svaret kommer vi missa massa informationen. Vi behöver alltså ställa vår kunskap åt sidan för att kunna ta till oss ny kunskap. Vi behöver gå ifrån en åsikt till en insikt. Man kan se kunskap som en boll där ytan på bollen är ytan ut mot okunskapen. När bollen är liten så är ytan ut mot det okända inte så stor, men ju större bollen blir desto större blir ytan ut om det vi inte vet. Med det vill jag säga att man aldrig får sluta vara ödmjuk mot det vi inte vet och andras kunskap.

 

Hur ska man då bli medveten om sina vanor och åsikter? Elisabeth Nordström säger att det är först när man sätter ord på det man gör som man blir medveten om sina handlingar. Jag och Moa tjatar om vikten av att skriva träningsplaner och att skapa reflektionstid. Det finns en anledning till att vi tjatar. I träningsplanen får man en möjlighet att se på träningen objektivt, upptäcka mönster och vanor. I reflektionen kan man upptäcka sina egna åsikter och tankar. Ta ansvar och kontroll över ditt lärande!

Del 1 Träns

Ett träns, som ordet syftar på, håller ett tränsbett i hästens mun. Har man andra bett ska det kallas huvudlag eller betsel, men i praktiken så säger vi ju träns om det mesta.  Så här tar jag upp det som ett generellt ord, dvs ett huvudlag som håller ett bett eller kandar i munnen på hästen. Jag kommer inte gå in på olika träns såsom westernträns eftersom de följer samma grundprinciper. De flesta lär sig hur man ska anpassa ett träns på ridskolan. Jag anser att bettet rent generellt ska ligga an mot hästen mungipa men inte skapa några rynkor, vilket är vanligt att det gör. Hästar är ganska duktiga på att visa vart de vill ha bettet i munnen, det är viktigt att inte dra upp det för högt i mungipan för då skapas konstant tryck där och betthjälperna blir mindre exakta. Nackstycket ska ligga mitt på nacken och pannremmen ganska tätt under öronen. Käkremmen spänns så att man kan få in en knuten näve under den eller flata handen kan stickas mellan remmen och strupen. Detta utrymme behövs för att inte kväva hästen.  Nosgrimmor eller tränsgrimmor som det kallades förr ska passas in så nosremmen vilar på näsryggen och spänns inte hårdare än att 2 fingrar kan få plats mellan nosrem och näsgrygg. Detta är viktigt för att nosgrimman inte ska trycka på hästen kinder och skapa skador i munnen. Det är också viktigt att den inte sitter för långt ner så den skapar sår i mungipan på hästen.

 

Varför nosgrimman finns råder delade meningar om, de flesta använder dom för att förhindra att hästen gapar eller för att de inte vet bättre. Visst kan de i vissa fall finnas orsaker till att man måste förhindra att hästen gapar men väldigt ofta tyder ju gapandet på något och det vore bättre om man tog reda på orsaken och åtgärdade det istället för att behandla symtomet. Nosgrimman enligt mig kan endast ha en dekorerande betydelse, det kan vara riktigt fint med en snygg nosgrimma. Westernträns har inga nosgrimmor och vad jag vet är det inte tillåtet att använda en sådan på tävling.   Det viktigaste är att tänka efter varför man använder den utrustning man använder. Det finns olika nosgrimmor. Här kommer några av de vanligaste.

 

 

Engelsk nosgrimma är den enklaste varianten. Spänns bakom bettet, under sidostyckena. Den kan till viss del hindra hästen från att gapa men är enligt mig mest av dekorativ betydelse. Den mildaste varianten av nosgrimma och ger mest rörlighet till hästens mun.

 

Remont-nosgrimman är en äldre variant av nosgrimma som försvann för fördel för aachennosgrimman. Kanske mycket för att den kan vara väldigt ful.  Dock har den mer fördelar än aachennosgrimman. En remontgrimma ligger inte i närheten av kindtänderna och den trycker således inte på tänderna och skapar skador. Det här är enligt mig den bästa nosgrimman om man nu vill ha det. Kan påverka hästens luftvägar om den spänns för hårt. Se till att ha minst sex centimeter ovanför näsborrarna och du ska kunna få in ett finger mellan grimman och hästens ansikte. Denna nosgrimma kallas även för Hannoveransk nosgrimma.

 

Aachen-nosgrimman har en extra rem som man spänner nedanför bettet. Tyvärr spänns den nedre remmen ofta alldeles för hårt och trycker då på hästens luftrör och irriterar mer än hjälper. Den hjälper även till att trycka in kinderna på hästen vilket då kan skapa skador i munnen på hästen. Jag kan personligen inte se någon anledning att sätta på den nedre remmen. Tyvärr sätter man ofta denna grimma på unghästar, kanske är man rädd för att hästen grejar för mycket med bettet? Och alltför ofta blir unghästen bara frustrerad över detta. Har du en häst som är irriterad, prova och lätta på nosgrimman och plocka bort den nedre remmen innan du byter betsel. Det här är en rem som väldigt ofta sitter på hästen just för att den följer med i köpet eller ännu värre för att hästen gapar. Det hästen gör har en orsak, hitta den istället för att köpa mer utrustning.

 

Pullarnosgrimman är en variant där nosgrimma som går i kors över hästens nosrygg. Har inte så mycket kunskap om denna nosgrimma mer än att den ofta spänns för hårt.  Men den är bättre då den vid rätt anpassning inte trycker på kindtänderna då den sitter högre upp och ska heller inte påverka hästens luftvägar. Många anser att den ska sitta lite hårdare än "vanliga" för att man lättare ska kunna kontrollera hästen om den pullar, därav namnet. Jag är tveksam till om en nosgrimma skulle kunna avhjälpa det problemet, det är en utbildningsfråga.  Kan ha viss dekorativ betydelse om den endast spänns löst. Den lilla lädercirkeln ska ligga mitt på nosbenet. Den övre remmen ska spännas precis nedanför ansiktsbenet. Precis som med de flesta andra nosgrimmor ska man kunna få in minst ett finger mellan remmarna och hästens käke.

 

 

Bygelnosgrimma är en remontnosgrimma med en metallbygel som går runt bettet med två remmar under käken som ska användas för att stabilisera käken i sidled för att förhindra att häten undkommer bettet. Har ingen erfarenhet alls av denna grimma men kan än en gång tänka att den endast korrigerar symptom och inte orsaken. Kan även tänka mig att många rider med den för att det ser snyggt ut. Vanligt på islandshästar.

Kinetonnosgrimman är en nosgrimma som kombineras med bettet och ger ett tryck över nosryggen i samband med tygeltag. Framtill påminner den om en remontnosgrimma men fästs vid metallöglor som knäpps runt/bakom bettet. Kineton-nosgrimman är vanligast inom fälttävlan och användes ursprungligen inom galoppsporten och är mycket effektiva för hästar som gärna drar iväg med sin ryttare. Kineton-nosgrimman kan också fungera under träning av oerfarna hästar och vänjer hästen vid bettet på ett mildare sätt då trycket inte ligger på bettet utan på nosryggen. Kan nog bli skarp vid felanvändning och kan väl tänka mig att en del hästar kan bli irriterade över denna nosgrimma men har ingen egen erfarenhet av den.

Australisk ganaschgrimma. Är även det en galoppnosgrimma som går i mitten av ansiktet och delar sig och fästes i vardera bettringarna. Nosgrimman håller bettet i munnen för att hindra hästen att lägga tungan över bettet, den ger även ett visst tryck över nosryggen.  Den kallas även cheeker. Även här har jag ingen egen erfarenhet av nosgrimman, den är inte speciellt vanlig.

 

Det finns naturligtvis flera olika som jag inte tagit upp här, både tillåtna och otillåtna.  Min åsikt är att det bästa vore att inte ha någon nosgrimma alls eller en engelsk för syns skull.  Mycket av de orsaker man har använder en nosgrimma till är möjligt att få bort med utbildning och kunskap. Tyvärr genar vi alltför ofta i vår utbildning av hästen. Viss utrustning kan vara användbar men tänk alltid att målet är att klara sig utan. Kanske behöver man en nosgrimma en stund men fastna inte i att ha den jämt. Målet måste vara att ha så lite utrustning som möjligt.

Tänk på

·  Spänn inte nosgrimmorna för hårt. 1 – 2 fingrar mellan nosrem och nosrygg är lagom. Drar vi åt dem så riskerar vi att hästens kindtänder trycks på och skador kan uppkomma i munnen.

· Sätt inte nosgrimman för långt ner så den trycker på hästens luftvägar.

· Variera gärna både vad gäller typ av nosgrimma och dess placering. Detta beroende på att nosgrimman ger en tryckbelastning, men då från utsidan. Prova gärna utan också. ;)

· Till sist, behöver du en nosgrimma över huvudtaget eller sitter den där pga. av diffusa traditioner?

 

Kom häromdagen å tänka på en sak som vi hästmänniskor kanske ganska ofta tappar i vår iver att träna häst. Konsten att göra allt i rätt ordning och då menar jag inte först skritt sen trav osv. utan lite mer övergripande. Jag har inte mycket till övers för hundtränaren Cesar Milan men en sak säger han som är av största vikt. Först motion, sen träning. Innan vi kan träna våra djur måste vi tillgodose djurens grundläggande behov. Hästen behöver mat och motion innan den kan träna koncentrerat för oss. Det blir väldigt tydligt när vi har djur som är höga i sin energi och kräver rörelse ex unghästar men är lika viktigt för de med lägre energi. Ger vi dom inte denna rörelse så tenderar träningen att bli rörig och frustrerande för både djur och människa.  Och visst kan vi kombinera träningen med motion men det är viktigt att ha i åtanke att inte ha för höga krav om hästen behöver motioneras lite först, då finns det andra saker att träna på. Samma sak gäller mat, alltför många hästar har passerat min blick där problemet i träningen/hanteringen kunde lösas genom att ändra matrutinerna. Det kan handla om att ge oftare, mer, andra tider, annan mat osv. väldigt ofta handlar det om att ge hästen mer grovfoder och låta den äta i god tid innan träningen.

Jag gjorde misstaget att träna innan motion med min unghäst häromdagen och passet resulterande mest i massa dragande och massa frustration hos mig för att hon inte lyssnade. På slutet av passet fungerade allt bra och det berodde mycket på att hon fått utlopp för sin energi och nu var redo att jobba. Kan tillägga att matte var lite mer sliten  ;) Hade jag longerat henne en stund innan passet hade jag sluppit detta och haft en koncentererad häst från början.

 

vintern kom med mörker och kyla. Som i ett trollslag försvanna all ork och tid att träna hästrna. Till råga på allt hade jag den dåliga bedömningen att rida en unghäst överfull med energi så jag fick mig en resa. Första avåkningen på lillhästen. Är ändå väldigt stolt över min balans, jag satt kvar riktigt länge i överjordiska kataultsprång som bara kan skapas av frieserhästar. Men så åkte sadeln på sned och då flög jag åt sidan istället. Landade så illa att jag har varit mer eller mindre invalid sedan dess.

Idag har jag dock äntligen kommit ut en sväng på långa tyglar. Lillhästen blev såklart jättelycklig! vi har börjat jobba med halt - rygga - trava. Hon får ett väldigt fint schwung framåt i den övningen. Öppnan börjar sitta rätt bra oxå, ska nog börja göra den i trav snart. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att inte rida på ett tag utan nu under vintern jobba mer med långa tyglar, miljöträning och markarbete. Hon är bara 3 år och det glömmer man lätt bort för hon är ju så duktig!

jag ahr även lagt sidepullen åt sidan. Har en stund kännt att den inte fungerar så bra, den ligger inte an mot nosryggen. så nu tränar vi i lädergrimman igen, vilket gjorde stor skillnad direkt! Till våren ska jag börja med bettet.

Gammelhästen har fått stå tillbaka lite, men vi leker lite med den spanska skritten iaf och tanken är väl att jag ska sätta igång honom igen under jullovet. Han behöver oxå få lite mattetid, han blir mycket lugnare då.