vanimelde

Lite söndagsflum om inlärning och förutfattade meningar.

Det här med inlärning och kunskap är intressanta grejer.  Jag slås än idag av detta trots 5 års utbildning i ämnet och 6 års yrkesverksamhet. Nu har jag börjat studera pedagogik igen, på Mastersnivå denna gång, och jag slås än en gång av dess komplexa karaktär.

Väldigt ofta finns det ett stort mått av vanor/ovanor med i ekvationen. Söker du ny kunskap eller har du liksom lutat dig tillbaka och bestämt att det räcker med det du har? Har jag 20 års erfarenhet av hästar eller 1 års erfarenhet 20 gånger?  I skolans värld, där jag jobbar till vardags har vi regelbundet utvecklingsarbeten, vår kunskap stötts och blötts hela tiden och nya riktlinjer såsom läroplaner och kursplaner tillkommer.  Men väldigt ofta när det kommer till hästträning så har folk stannat upp och börjat gå i cirklar. Vi förlitar oss väldigt ofta på diffusa traditioner och åsikter som ”så har vi alltid gjort”. En vis pedagog skrev en gång. Vi kommer göra som vi gör så länge vi inte upptäcker ett bättre sätt.  Och letar man då inte efter ett bättre sätt så avstannar inlärningen.  Jag upplever ofta att när vi tar på oss rollen som proffs/tränare så avstannar inlärningen kraftigt. Varför? Är det kanske känslan av att vi ska vara experterna som spelar oss ett spratt? Vi ska ju veta allt. Men utan viljan att vidareutvecklas, kan vi då se möjligheterna? Och utan att kunna se möjligheterna, kan vi då se problemens rätta natur?  Kan vi lösa problem utan viljan framåt?

Många frågor men kontentan är att vi behöver ha ett öppet lyssnande gentemot hästen, vi måste kunna ta till oss signalerna som sänds ut. Sluter vi vårt lyssnande i åsikter om att vi redan har svaret kommer vi missa massa informationen. Vi behöver alltså ställa vår kunskap åt sidan för att kunna ta till oss ny kunskap. Vi behöver gå ifrån en åsikt till en insikt. Man kan se kunskap som en boll där ytan på bollen är ytan ut mot okunskapen. När bollen är liten så är ytan ut mot det okända inte så stor, men ju större bollen blir desto större blir ytan ut om det vi inte vet. Med det vill jag säga att man aldrig får sluta vara ödmjuk mot det vi inte vet och andras kunskap.

Hur ska man då bli medveten om sina vanor och åsikter? Elisabeth Nordström säger att det är först när man sätter ord på det man gör som man blir medveten om sina handlingar. Jag och Moa tjatar om vikten av att skriva träningsplaner och att skapa reflektionstid. Det finns en anledning till att vi tjatar. I träningsplanen får man en möjlighet att se på träningen objektivt, upptäcka mönster och vanor. I reflektionen kan man upptäcka sina egna åsikter och tankar. Ta ansvar och kontroll över ditt lärande!