vanimelde

Flera av er läsare efterlyser ibland lite mer träningsinlägg, hur vi tränar och så. Här kommer ett träningsinlägg kring en problemlösning med min unghäst.

 

Bakgrund/ ringa in problemet

Jag har inte pressat med betträning på Ylse. Jag har tränat henne bettlöst på lädergrimma och det har funkat bra både i ridning och markträning. Jag har även använt sidepull. Hon har även haft problem med sin tandfällning och har fortfarande vilket gjort att hon blivit väldigt känslig kring huvudet och munnen och tycker inte om när man tar henne där. När vi började träna med bett i höstas när hon var 3 år började jag med ett rakt eggbett i metall, det som jag anser vara ett bra betträningsbett. Det slutade riktigt illa med att bettet fastnade vid framtänderna och hon blev rädd och kastade sig bakåt med bettet kvar i munnen och jag försökte få bort det. Rädslan har även visat sig vid veterinärbesök när de skulle kolla tänderna, munstegen är hon rädd för mycket pga av att den slår mot tänderna. Kortfattat blev bettet och munnen förknippat med ett eller flera trauma, väldigt vanligt just kring munnen för övrigt.

 

Träningen

Med den bakgrunden funderade jag länge kring hur jag skulle träna. När jag kom in med bettet så vände hon rumpan till och visade tydligt vad hon tyckte. Det stod klart att det skulle krävas mycket och långsam träning för att få henne positiv och trygg. Jag har använt mig av klickerträning i träningen och problemlösningen. Hästen har varit lös hela tiden.  Tidmässigt har vi jobbat i tid kring fem-minuters-pass. Träningen har hållit på i perioder sedan i januari. Den största tiden har lagts ner på de första delmålen, att få henne intresserad av arbetet med bettet igen.

 

Del 1

Jag började med endast egg-bettet, att hålla det i handen och berömma henne när hon visade sig intresserad av det. Dock satt traumat hårt i henne och det tog ett bra tag innan belöningen var värd det obekväma som bettet enligt henne innebar. När hon kunde tänka sig att stå vid mig hållandes bettet i handen började jag lägga en äppelbit i betthanden och låta henne ta den. Tanken var att få igång hennes läppar och få henne att greja med bettet. Även där dröjde det innan äppelbiten var värd besväret. Jag var noga med att endast använda äpple vid betträningen för att det goda äpplet skulle bli förknippat med bettet och förhoppningsvis väga över det obekväma. Det stod dock klart att metallbettet klirrade mot tänderna och gjorde henne riktigt orolig.

 

Del 2

Jag bestämde mig för att byta bett till ett syntetbett som inte klirrar. Valet föll på ett apple mouth tredelat med parerstänger. Anledningen till det var att jag gärna vill ha parerstänger på mina tränsbett så de håller sig på plats, speciellt på en unghäst. Jag började om med att sätta mulen på bettet, när det funkade fick hon försöka ta en äpplebit under bettet i handen. Det gick snabbare nu och hon visade snart att hon tyckte bättre om det här bettet. När ta äppelbit funkade så började jag föra in bettet under läppen på henne och sedan lägga det mot framtänderna.

Efter det så satte jag bettet på tränset och gjorde om delmålen med tränset hängandes över handen. Hon visade tydligt att tränset var en del av traumat. När det funkade med henne avslappnad hängde jag tränset över huvudet på henne med bettet hängandes på ena sidan.  Den träningen pågick tills hon accepterade att jag gjorde det med lågt huvud. Nu upprepade jag de första delmålen igen. Mulen mot bettet, bettet under läppen, bettet mot framtänderna. Det övergripande målet genom alla delmålen var att hon skulle hålla huvudet lågt och följa bettet nedåt. Nu när det funkade så började jag föra in mitt ena finger i munnen på henne och sedan berömma för att sedan göra det medan bettet låg mot framtänderna. De första gångerna bettet kom in i munnen blev hon orolig men träningen visade sig ha ändrat hennes attityd för belöningen vägde högre än rädslan och hon lugnade sig snart. Det kändes även viktigt att träna på att få ut det utan att hon blev rädd vilket blev naturligt när man förde det in och ut ur munnen. Nästa steg blev att föra in bettet i munnen och fästa det i tränset och sedan gå ut på tur så hon fick tid att greja med det.

 

Summering

Träningen är långt ifrån klar men här kommer en sammanfattning av de mål och delmål som jag haft i arbetet så långt. Min träningsplan helt enkelt. Jag har inför varje pass haft tydliga delmål att jobba mot.

 

Mål

·         Tränsa hästen

Övergripande mål

·         Lugn och trygg häst

·         Behålla huvudet lågt vid betträningen

Delmål

1.      Stå bredvid matte när hon håller i bettet

2.      Sätta nosen på bettet

3.      Ta äppelbit under bettet

4.      Bettet under läpparna

5.      Bettet mot framtänderna

6.      Sätta bettet på ett träns

7.      Upprepa delmål 1 – 5

8.      Sätta tränset på huvudet med bettet fäst i ena sidan.

9.      Upprepa delmål 1 – 5

10.   Föra in fingret i munnen

11.  Fingret i munnen medan bettet ligger mot framtänderna

12.  Bitvis föra in bettet i nedre delen av munnen och sedan ut igen

13.  Bettet högre och högre upp i munnen till bettläge och sedan ut igen.

14.  Föra in bettet och fästa det i tränset på båda sidor

15.  Gå på tur

Framtida delmål

·         Att kunna tränsa med bettet fäst i båda sidor av tränset

En gång för 15 år sedan, i februari, läste en morfar i en lokal tidning. Där stod bl a en annons på en stor och svart häst som skulle säljas omgående. Hela familjen blev lite smått intresserad av denna häst och när äldsta dottern kom hem efter skolans slut så fick hon reda på att man skulle åka och se på en häst. Sagt och gjort, man åkte iväg och för alla, inte minst den äldsta dottern, var det kärlek vid första ögonkastet. Det var ett långhårigt, svart monster som frustande nyfiket stod i hagen och betraktade dem när de kom.   Alla visste att han hörde hemma på gården för evig tid.

Så kom dagen som jag fruktat och väntat på. Min älskade vän sedan 15 år tillbaka, Tompelomp, lämnade jordelivet och oss för att vandra vidare till nästa hage.  23 år gammal blev han, en värdig ålder för en varmblodig travare även om jag önskat att han fått bli hur gammal som helst. Även om vi hade planerat at ta bort honom på kvällen pga av smärtan kom det ändå som en chock när mamma ringde och sa att han låg död i sin box. Man vill ju så gärna få klappa en sista gång, snosa in tre kg päls i näsan en sista gång, berätta för honom att man älskar honom. Nu blev det sista avskedet på morgonen, en vardaglig klapp och smek och mys och kanske var det det bästa avskedet.  Nu sitter jag här och önskar att vi kunnat vara lite snabbare och fått ge honom den sista gåvan att få slippa smärtan och slippa dö själv i boxen. Men han var alltid en sann gentleman och ville väl inte besvära oss. Min lillasyster sa det så fint, han hade fått säga hej då till alla i familjen och tyckte att han kunde lämna oss.  Nu ligger han begravd i samma hage där han gått i alla år, en liten hötuss fick han med sig, min pappa tyckte det skulle vara värdigt. Det känns skönt att kunna gå ner och hälsa på honom och att han inte behövde lämna gården ens en sista gång.

 

Så nu sitter jag här och kvitterar ut all sorg som jag får för den kärlek som han gett mig och jag honom.  Något som funnits i halva mitt liv har försvunnit och lämnar efter sig ett hål i själen där det väller in sorg. Men i all gråt och saknad minns man alla underbara minnen och det han lärt mig och hur speciell han var. Alla dumheter han hittade på, alla människor han charmade, hans eviga outröttliga kärlek till att vara ute på tur i skogen, hans underbara bekymmersrynkor som bara blev fler ju mer bekymrad han var, de sköna små öronen som vickade och snurrade åt alla möjliga håll.  Jag kommer sakna och gråta en bra stund till men jag vet också att han har det bra nu, ingen mer smärta. Han var en gåva jag fick låna. Tompelomp har varit min stora resa i livet. Han har varit min följeslagare i väldigt många år och har tvingat mig att utvecklas, tänka om, tänka vidare, argumentera, ifrågasätta. Samtidigt har han gett mig ett samarbete som man sällan möter. Han är en häst som man antagligen möter en gång i sin livstid, om ens det. Jag har blivit välsignad att få lära känna honom. Ödmjuk är ordet. Jag älskar den hästen mer än ord kan förklara. Perry Wood kallade honom ”once in a life time horse” och så är det nog. Aldrig kommer jag möta en sådan häst igen.

 

Tompas listor

Favvoställen när man kommit lös.

·         Mattes mormor rabatter + gräsmatta. (man brukar få knäckebröd där)

·         Mattes köksfönster. (man brukar få morötter där)

·         grannens  veranda + rabatter. (man brukar få frysta bullar där

·         I övrigt kan man ta en tur på byn tills nån kommer hem.

favvogodis!!!

·         Romerska bågar

·         grannens frysta bullar

·         grund ( o dä får han varje dag!!! )

·         ekologiska morötter

·         ahlgrens bilar

 

Det där som man inte är beredd på och inte tror ska hända. I måndags kväll var Tompelomp hängig och febrig. Jag lät det bero till tisdag morgon då jag trodde att han blivit förskyld. På tisdag tog jag ut honom och såg att han knappt kunde gå och ringde då veterinären. Hon kom ut på en gång och konstaterade FÅNG! Väldigt otippat på en häst som inte haft det någongång under sitt 23-åriga liv, desutom i mars av alla årstider. Men likaväl så har han nu akut fång och ordinerad boxvila i två veckor med smärtstillande.

 

De första tankarna går i vad kan ha utlöst anfallet? Han har inte ätit kraftfoder, mer än nån dl varannan dag. I övrigt mineraler och hö. Är det höet som orsakat det? Sent taget och nästan inget protein borde det inte påverka en häst så mycket, visst är det flera olika partier av hö, vi tar ju hö på olika vallar, men det har vi gjort i alla år. Är det hans mage och tarmar som börjat lägga av? Har han ätit nått konstigt i hagen? Han har ätit en del skit förstås. Jag får nog aldrig veta.

 

Jag har inga höga förhoppningar att han ska överleva det här och vi får se efter de här två veckorna. Han har haft ett bra och långt liv och jag vill inte låta honom lida någon längre stund såhär sent i livet. jag kommer inte åka med honom till ATG och röntga om det behövs, jag kommer inte hålla honom vid liv till varje pris. Kan han inte få gå på bete såär det inte värt det, han som gått på bete hela sitt liv.Han förtjänar bättre efter allt han gjort för mig. Det är kanske helt enketl dags nu. Djuren har en fördel gentemot oss då de faktiskt kan få aktiv dödshjälp av oss om de lider. Själen blöder och sörjer men är det inte mitt största ansvar som djurägare att se till djurets bästa och inte mitt. Min saknad är inte viktigare än hans välmående.