vanimelde

Pass 1
09.30

Hon var verkligen på i hagen när jag la ut hö. Fick verkligen säga till henne att backa av. Först för att ta mig in i hagen. och sen när jag väl var inne. Hon gjorde det med vissa hotfulla tendenser. Sen var allt frid och fröjd.

Hämtade henne i hagen för träning. Kom hur glatt som helst, gick ut och följde fint upp mot vägen. Hon tappade fokus lite och jag bad henne att fokusera på mig igen. berömde henne. parkerade en gång på varje sida. Det fungerade bra. Började leda henne mot vägen igen.Lite småfräsig dock, ville gå iväg lite och hade väldigt lätt för att tappa fokus. Kändes som att hon hade lätt för att bli sur. Jag var konsekvent att alltid korrigera henne när hon kom för nära. Vid ett tillfälle klappade jag till henne lätt på nosen för hon bet i min hand. Hon blev sur men gjorde inget mer av det utan lugnade sig på den fronten. Sprang hon förbi mig så vände jag och bad om fokus. Funkade hyfsat. På nedvägen blev hon väldigt på G och slängde med huvudet och härjade lite. Vände och bad om fokus. Berömde när det kom. Stannade henne några gånger. Från stallet funkade det väldigt fint. Svårare mot stallet.

Prövade att flytta undan rumpan för tryck. Gick sådär. Hon var inte riktigt in the office. Lättare med höger ben. Gick ner med henne till hagen, hon strosade iväg upp i de spännande snövallarna men kom när jag bad henne. In i hagen. Där blev hon lite härjig igen och jag fick verkligen bli sträng på henne innan ajg kunde släppa henne. Hon sprang och bockade i hagen i ca fem minuter när jag släppte henne. :)

Överlag kändes de sådär. Hon var bitivs bra, bitvis härjig. Fick inget hotfullt intryck från henne men hon kändes på gränsen till att bli det. Speciellt när jag pressade lite och var konsekvent. Ny tröskel på väg? eller bara busig? Ska gå ut om några timmar igen och göra ett nytt försök. Kändes inte obekvämt iaf men ovant.


Konstruktiv kritik från Moa

 hm, låter helt normalt tycker jag. Du var förmodligen glad och förväntansfull att äntligen få ta ut henne igen och hon var säkert en smula understimulerad och pirrig av vårvindarna som sakterliga börjat smyga omkring ute. Hon kan ha uppfattat din sinnesstämning för mer äv nad den var :) Letar man efter någon att leka med är sådanan signaler nog lätta att haka på. Det var ju bra att hon busade av sig i hagen och det är bra att hon får komma ut en gång till. Jag tror inte nödvändigtvis det behöver vara en ny utvecklingsfas, snarare faktorer som vår, ljus, "nya" träningsuppgifter mm.

 En sak du ska passa dig för är att "vända" och be om fokus när hon springer förbi dig. det kan i längden uppfattas som belöning, hon springer förbi dig, utlöser ditt beteende och får belöning. Det är bättre att stå still, bli större i repet, eller gå åt ett helt annat håll men framför allt INTE berömma omedelbart när hon åter är med dig. Låt henne följa några steg efter en korregering och sen kan du berömma. Samt, när hon följer och går bra (iförhållande till var du är i träningen just nu) så kan du aktivt föröska få kontakt med henne mentalt och belöna när hon lägger fokus på dig. Där har du fokusträningen, inte efter en korrigering. Hänger du med? Du ska givetvis vara konsikvent med korrigeringarna, precis som förut, men de dom som ett avbrott i tiden och när du korrigerat henne fortsätter tiden som vanligt och du har inställningen att inget igentligen har hänt. Beroende på vad hon är på för humör så måste du reglera belöningstillfällen jämt emot korrigeringstilfällen. Ett bra pass innehåller fler belöningstillfällen som vi ju vet :) men den viktigaste poängen är att inte belöna hästen direkt efter en korrigering.

Flytta undan för tryck tycker jag du bara ska göra när hon känns "bra" och är på en van plats,kanske stallbacken eller aldeles utanför hagen. Du kan gå ner och ta ut henne utanför hagen, gå igenom alla förflyttningarna och släppa tillbaka henne igen :)


Pass 2
12.00

Hämtade henne i hagen. Hon stod redo. Följde mig fint från hagen upp mot vägen. Berömde henne tre gånger från hagen upp till vägen. Stannade på behörigt avstånd också och var väldigt lugn o fin. Vi gick upp på vägen. Hon följde fortfarande fint men blev lite överexalterad över världen och försökte trava förbi. Var dock lätt att korrigera med viftande spö. Sen följde hon fint igen upp till korsningen 20 meter bort. Stannade i korsningen och pratade med en granne och lät Ylse se över omgivningen. Hon blev lite rädd för fallande snö men stannade runt mig. Sprang inte iväg utan föredrog att krypa upp i knäet på mig istället.

Vi vände hemmåt igen och då blev hon upp i varv igen men var ändå lätt att korrigera med viftande spö. Hon ville gärna gå i djupsnön så vi gjorde det. När vi vände in på gården jagade hon upp sig igen och ville förbi, jag viftade med spöet och hon lyssnade på det men fortsatte förbi lite längre bort. Jag lät henne gå in i repet och fortsatte framåt och då vände hon tillbaka mot mig med en godistiggande blick. Jag valde att fortsätta framåt för att strax efter vända åt vänster. Hon följde mg fint. Så fort vi vände ner mot hagen blev det en raid igen, jag ignorerade hennes försök att tigga godis när hon vände upp mot mig och gick ner till hagen. Hon följde efter lugnt. Stannade på behörigt avstånd när vi stannade vid hagen. Jag berömde för det och tog in henne i hagen. Berömde när hon stod still och klappade o sa tack för mig. Gick iväg.

Valde nu att inte träna något annat än att bli ledd. Kändes väldigt bra speciellt med tanke på att vi träffade på Bandora på gården + en pratglad granne. Hon höll sig lugn och glad och arbetsvillig.

Det blir kanske häst av henne ändå, ropade jag till Moa jag där jag stod i skogkanten och såg min Ylsepylse följa henne längs den snöiga skogsstigen. Eller en fraggel med periskophals, tänkte jag för mig själv. Eftersom min tumme är under rehabilitering så är jag strängeligen förbjuden att leda hästar, speciellt ystra bulldozerunghästar med fraggelsyndrom. Som tur är hälsar Moa på med jämna mellanrum och hjälper mig hålla igång träningen. Att parkera och ledas runt på gården har fungerat så bra att vi bestämde oss för att ta en liten tur på byn i det vackra vintervädret. Till en början var Ylsepylse alldeles uppslukad av världen som hon inte sett på ca två-tre månader och hon såg faktiskt ut som en arab med svansen i vädret och öronen spetsade. Har jag blivit lurad tänkte jag bestört där jag gick bredvid, men så åkte periskophalsen upp och det rådde inget tvivel om att det var en livs levande frieser framför mig. Efter några hundra meter och lite glad uppmuntran att hålla koll på Moa så lugnade hon sig och följde vackert och glatt. På vägen hem skulle vi igenom ett skogsparti. Där insåg hon att hemmet och Tompelomp var nära och det blev lite fart på benen igen. Efter några försök att övertyga oss om att vi skulle springa hem började hon tröttna på oss tråkiga vuxna som bara vill gå. Envist och som en liten svart bulldozer körde hon förbi oss om och om igen. Moa fick tålmodigt vända tillbaka och pocka på uppmärksamhet och be henne skritta. Allteftersom det framgick för Ylsepylse att hon inte kom någonstans med bulldozerfasonerna förvandlades hon från en bulldozerfrieser till en ilsken fraggel. Fraggelsyndromet visar sig när friesern ifråga inte får göra som den vill. Läppar fladdrar, ben yr, tänder gnisslar och huvuden snurrar på ett exorcistiskt vis. Ibland skiftar hon i grönt också. Efter det som inte kan vara annat än tålmodigt, konsekvent arbete så kom de ut ur skogen, Moa först och fraggeln efter. Det var då jag insåg att det kanske kan bli en häst av henne ändå. En häst eller en fraggel.

en kladdkakas födelse

• Tillred en sats smet enligt valfritt recept, helst kladdkakerecept.

• Tillsätt en gnutta timjan. där en gnutta är mer än en aning men något mindre än en snutt. dvs 1-2 msk vilket är =  ca 3 - 4 msk.

• Tillsätt allra sist "massor!!!!!" av hallon. Massor definieras till ca 3 dl.

• bakas i ugn ca 20 minuter på 200 grader

• tadaaaaa!!!

såhär i början av året kan det ju vara bra att kolla över hur träningsplanen för djuren ser ut. Jag sitter och tänker mycket på det nu när jag inte kan träna dom. Förhoppningsvis kommer jag igång snart igen.

Ylsepylse

kortsiktiga mål

• att kunna bli ledd med och utan grimskaft
• att kunna flytta undan för tryck åt alla håll och kroppsdelar
• att kunna bli tagen på överallt
• lyfta benen

långsiktiga mål

• påbörja träningen med långa tyglar
• ha sadel på sig
• ha bett i munnen
• kunna bli hanterad i boxen och när hon äter (vara avslappnad)
• börja hänga på henne
• lastträning
• ev inkörning om det hinns med. Långa tyglar går före.

Tompelomp

kortsiktiga mål

• befästa skolorna i skritt och trav
• komma vidare med den spanska skritten. dvs lyfta benen på kommando
• stärka konditionen och muskulaturen

långsiktiga mål

• piaff
• samlad galopp
• spansk skritt
• skolorna i galopp

  Krutet kommer att ligga på Ylsepylse pga att hon är i sin grundutbildning men jag hoppas att Tompelomp kommer vara fräsch nog att hållas igång ganska mycket. Arbetet med den samlade galoppen är löjligt roligt och skulle vi på höstkanten få till några fina piaffsteg vore det underbart. Vi har ju redan fått känna på att det går, det handlar mer om att jag måste finna rätt och Tompelomp måste förstå vad jag vill. Vi kommer leka vidare med den spanska skritten och se vad som händer.

Ylsepylse behöver mycket tid kring hantering nu under våren. Förhoppningsvis kommer vi kunna börja med långa tyglar under försommaren. Eftersom jag haft en bruten tumme så har vår träning legat nere i 7 veckor nu och det är värdefull tid som gått förlorad. Dock känner jag mig inte stressad. Det finns all tid i världen. Hon fyller två år i maj och frieserhästar växer långsamt, som alla hästar egentligen. Hon är dock otroligt lättlärd så allt kommer troligen gå som en dans om jag sköter mina kort rätt. Hon har ju bitvis lite attitydsproblem, men å andra sidan är hon en unghäst och som unghäst kan hon bara få beröm.

Det kommer bli många turer i skogen oxå, även med Pylsningen då hon behöver lära sig hantera olika underlag.
Det genomgående temat för träningen är dock ha att oförskämt roligt och lära oss massa nytt.

Häromdagen träffade jag en trevlig hästmänniska. Dock hade hon en intressant åsikt som etsade fast sig i huvudet på mig. Hon hävdade att hon minsann inte hade en häst, utan en islandshäst. Detta fick mig att börja fundera. Är hästar verkligen så olika?

För mig finns det bara hästar, och precis som oss människor har de olika förutsättningar. En travare kan mycket väl ha mycket bättre möjligheter till en snygg galopp än ett svenskt varmblod. Allt beror på kroppsbyggnad, mentalitet och naturligtvis ryttarens inställning. Jag anser att vi i hästvärlden har väldigt lätt för att bli inskränkta både kring ridning och hästar. Vi har helt enkelt svårt för att tänka utanför boxen. Eller också följer vi traditioner som vi sedan länge glömt bort varför de uppstod och huruvida de egentligen är väsentliga idag. Sen kan ju den blinde se att det ligger viss sanning i en del av traditionerna. Ska man tävla på hög nivå inom dressyr eller hoppning är det i dagsläget en häst av modellen svenskt varmblod som gäller. Deras temperament och kroppsbyggnad är framavlade för detta och bedömningen baseras på deras rörelsemönster. Men hur många ryttare tävlar på den nivån? Hur många ryttare behöver egentligen en häst med Briarkvaliteter och temperament? Upp till nationell nivå finns det många hästraser som skulle göra bra ifrån sig. Rekordet i höjdhopp innehas för övrigt av en Akhal-teke häst. Akhaltekehingsten Absent tog under 60-talet 3 Osguld i dressyr. Ändå är det svenskt varmblod och Holsteinare och liknande som vi ser på tävlingsbanorna. Inget fel på de raserna såklart. Vackra hästar på alla sätt och jag vill inte förringa dom.

Som ägare till en varmblodig travare har jag under åren mött många fördömande kommentarer. En av de mest minnesvärda var det en tjej som sa till mig för några år sedan. Hon undrade vad för sorts häst jag hade varpå jag svarade att jag hade en travare. Åh va synd, du som är så duktigt utbrast hon medlidsamt. Numer äger jag också en frieser. Även där stöter man på intressanta åsikter. Bland annat har jag redan hört att de inte kan galoppera och att de är ouppfostrade och bråkiga vid skoning. Kring friesern finns det också en annan sorts åsikter. Många verkar tro att et är någon sorts gudahäst med extraordinära egenskaper. Visst är de vackra men i ärlighetens namn är det faktiskt bara en helt vanlig häst som pruttar, äter och sover och ibland drar en raid över nejderna.

En vän till mig skulle köpa häst för ett tag sedan. Ett svenskt varmblod skulle det vara eftersom hon ville tävla och alltid haft svenskt varmblod. Under sitt letande fann hon en P.R.E-valack som hon verkligen fastnade för och kände sig trygg med. Trots ett bra pris och det faktum att hon och hästen passade ihop valde hon istället att köpa ett svenskt varmblod som hennes instruktör tyckte bättre om och som hon inte kände sig lika säker med. Instruktören sågade för övrig allt vad P.R.E-hästar hette med åsikter som att de alltid biljarderar, kan inte länga sig osv. Att P.R.E-valacken ifråga inte biljarderade och kunde länga sig alldeles utmärkt togs ingen hänsyn till.

Sensmoralen som jag vill komma fram till är att vi alltid i första hand borde leta efter personlighet och kroppsbyggnad som passar det vi tänkt göra med hästen, inte en specifik hästras eller färg. Vi borde heller inte utgå ifrån att det bara går att göra western med en quarter, skogsridning med travare osv. Vi måste börja lära oss o ställa frågorna vad och varför och börja ifrågasätta traditioner och åsikter kring våra älskade hästar. Kanske kan vi om 50 år se en fjordning i DressyrOS…