vanimelde

ser en 60 liters vattenhink ut efter att en otålig men söt fraggel försökt förklara att vattnet är slut.

 

Under de senaste dagarna har Moa varit på besök och har hårdtränat Ylse och mig i långa tyglar och longeringen.

Det har gått jättebra, ibland har matte blivit en överspänd fiolsträng som glömmer andas och ibland har friesern förvandlats till en ilsken fraggel men överlag så har det gått fantastiskt bra! Berömmen har varit betydligt fler än korrigeringarna. Det är så otroligt nyttigt att ha någon med sig som kan berätta vad som händer för när man står där mitt uppe i en fraggelstrid så är det inte lätt att se saker och ting objektivt. Ylse verkar gilla att jobba på långa tyglar. Longeringen har hon inte riktigt fattat än och blir därför lite frusterad ibland när jag skickar ut henne. Ibland är det jag som spänner mig och jagar upp henne och ger otydliga signaler. Vi måste helt enkelt lära oss att inte jaga upp varandra och på den här punkten är det ju jag som måste vara den vuxna i relationen :)



Vi var även ut på tur ner till sjön med båda hästarna och nYlse fick hälsa på vattnet för första gången. Efter lite beröm så var hon i med två framben och plaskade. Love operant!

Eftersom Ylse inte riktigt får utlopp för sin energi på egen hand så gick vi ut på betet som avslutning och lekte lite tillsammans några minuter. Det är något som jag ska börja  göra mycket oftare nu. Hon behöver det verkligen.

Att få rida för Perry Wood är en nästan surrealistisk känsla. Jag har fortfarande inte bearbetat färdigt de intryck och insikter som dök upp. Skratt och fnitter ekar över den värmländska bygden. Samtidigt finns där ett djupaste allvar. Jag lyckas under mina ridpass arbeta fram en snygg och funktionell sits och storgråter av de känslor som arbetet rör upp inom mig. Jag gråter av lycka, frustration, skratt, ödmjukhet och kärlek samtidigt som jag ler så käkarna värker. Ridning kan vara så mycket mer än det ögat ser. Inre förvandlingar som reflekteras genom hästen. Hästen är som en spegel säger Perry ofta.

Under kursen fick jag förmånen att träffa ett underbart 5-årigt sto, Zaga. Zaga är en korsning fullblod/Pre efter Zagal. Hon visade mig verkligen vikten av less is more. När det klickade satt jag likt en drottning på sitt högsäte och gjorde nästan ingenting. Jag och Zaga var ett, allt var möjligt, vi dansade fram. Hon visade mig också att det inte alls är självklart att svänga till vänster och att jag måste veta vart jag ska annars stannar motorn. Vilken underlig känsla det är att ha ridit i över 20 år och helt plötsligt inte kunna styra längre, samtidigt befriande och utvecklande. Hur styr man egentligen en häst?

Tänk om det vore lätt att rida säger Perry, tittar klurigt på oss och menar att det är precis det det är. Hästen kan, det är vi ryttare som måste lära oss. Kanske lastar vi över alltför många av ridproblemen på våra kära hästar. Tänk om det är vi? Zaga visade mig högst tydligt att det faktiskt var jag som fick henne att stanna och bocka när vi skulle galoppera genom att titta ner om så bara för en hundradels sekund. När jag väl bestämde mig för att titta upp och bestämde mig för riktningen var det inga problem längre. Hon var redo och väntade på mig, guidade mig rätt. Tänk om jag hade blivit arg på henne, fått hårdare hjälper, vart hade vi hamnat då? Lyssna på hästen, hitta orsaken till det som händer. Alltför ofta försöker vi korrigera symptomen istället för att göra något åt orsaken. Ridning är inte slit och dra och banka, jag tycker synd om de som har valt den vägen. De kan aldrig känna lyckan att vara med hästen i nuet och den lätta och fina ridningen som infinner sig i det ögonblicket. Ridning är för mig en sorts konstform, en sorts meditation. Hästarna lever i nuet. För att kunna vara med dem måste även vi vara i nuet. Känna steg för steg.

Ja, ridning är enkelt, men väldigt svårt.

Solen sken, fåglarna kvittrade, humlor surrade lyckligt omkring och hästen var halt igen. Jag satt i det solvarma gröngräset i hagen och trots det fina vädret sjönk jag allt längre ner i leran. Jag blir varken hysterisk eller upprörd längre, en smula frustrerad och uppgiven kanske. Lerhålet känns alltför bekant efter decenniet med Tompelomp – hästen med skidor istället för hovar. Som vanligt är orsaken vilt festande i hagen. Hästen i fråga har dessutom en märklig förmåga att alltid pricka in de ack så angelägna kursdatumen. Skadan har nog precis läkt ut till strax efter kursen. Sittandes i lergropen började jag fundera över det här med skador på våra älskade djur. Att ha häst är som att åka en känslomässig berg-o-dal-bana. Man färdas från bergstoppar av euforisk lycka till djupa helveteshål av lera och pyrande ångest. Oavsett vart i karusellen man befinner sig så kretsar en stor mängd av tiden till att tänka på hästen och dess välbefinnande. Är hästen frisk och glad vandrar tankarna vida omkring träning, själrengörande skogsturer, onödig utrustning, kurser mm. När hästen är skadad eller sjuk kretsar all hjärnverksamhet kring vad som är fel, mirakelkurer, ångesttryckande tankar om slakt, försäkringar och konvalecens. För varje gång man färdats ner i helveteshålen av ångest blir glädjetoppen desto högre. Vi svävar lyckligt i jordens atmosfär. Men varje gång man varit i helveteshålen blir också en del av ångesten kvar, en liten djävul så att säga. Djävulen sitter på axeln och sprider gröna moln av giftig paranoia. är benet lite svullet? Verkar han inte lite hängig? Jag har haft mina turer med Tompa, har lärt mig bli god vän med den där röde fan på axeln. jag har också lärt mig att livet kan man inte styra. Det kvittar hur mycket jag försöker förbättra och skydda min häst, skadorna kommer som ett brev på posten ändå. Jag har i ärlighetens namn varit hyfsat förskonad från skador ändå ( peppar peppar ta i trä...) 2 senskador, lymfangit och diverse skrubbsår, broddtramp mm. 2 senskador är irriterande, på samma ben dessutom. Båda med samma orsak, vilt festande i hagen. Men djävulen till trots - han går fortfarande i samma hage. För inte kan jag väl tvinga hästen att sluta vara häst bara för min sinnesros skull. vad för sorts djurvän skulle jag vara då? Jo, den okunniga!

Det har börjat mörkna, min sambo går förbi och muttrar nått om hysteriska kvinnfolk och lera. Hästarna drar en raid över ängen för att sedan galoppera upp till stallbacken. Med en suck reser jag mig, skakar av mig den lille djävulen och går in för att duscha av mig leran. Livet kan man inte göra så mycket åt, det är bara att hänga på och göra det bästa av situationen. Som en vis kvinna sa en gång. Om man står med båda fötterna på marken kommer man ingenstans.