vanimelde

Igår kväll när jag skulle ta in hästarna märkte jag något underligt. natthimlen skimrade och blinkade och det prasslade nyfiket i höet. Jag stod och betraktade mina odjur vid grindhålet, tuggandes på en Mariannegodis. Istället för två svarta vidunder så stod där en svart och en vit. Jaha tänkte jag, nu har trollen varit framme igen. de är kända för sina byten och lån. Hur ofta har de inte lånat grepen av mig för att sedan lämna tillbaka den i ett bedrövligt skick. Tompelomp var som bortblåst och Ylse verkade allmänt förvirrad över detta faktum. Kvar stod en vit springare med skimrande päls och bäcksvarta ögon. Dock uppförde sig bortbytingen bra, följde med in i stallet och åt glatt på det som bjöds. Puh, tänkte jag, det hade varit jobbigt att börja leta grodor och svamp såhär års. Ylse sneglade över krubban på den här nya uppenbarelsen, en lukt av skog och mossa lade sig över stallet. Inte så mycket att göra sa jag högt för mig själv, katten höll med. Jag släckte och strosade sakta upp till huset igen för att ta en tekopp. På morgonen var bortbytningen som bortblåst, istället stod där en Tompelomp med plirande ögon. Gissa vad jag har varit med om sa han.. Jag satte mig i ett hörn och lät honom berätta...

 

jag och gamle Tompelomp i pudersnön. Vi har ju inte haft en sadel på ett tag pga att den behöver stoppas om så jag har antingen ridit med en barbackapad eller med en antik allroundsadel. Allroundsadeln, hur skön den än är, ger mig dock en fantastisk stolsits om jag inte aktar mig. I djupsnön med Tompelomps jättekliv och påbylsad med 30 lager kläder hade jag ingen chans. Men det bjuder jag på!

Ylsepylse har fått nya kläder, en Thorowgood-sadel för låg manke, allround. Som väntat tyckte hon inte att det var någon big deal att få den på ryggen.  Hon stod lös hela tiden. Hon börjar bli stor damen, sadelgjorden är 140cm och sadelns järn är det näst bredaste x-vid. Dock behöver vi sätta i det bredaste xx-vid. På höjden är hon ca 150 cm, men känns gudamycket större... Nu ska sadeln få följa med på tur ett bra tag framöve. stigläder och stigbyglar ska sättas på och sen får vi se hur länge det drööjer innan ajg sitter på henne :)

 Mitt emellan misären över lera och mörker och glädjen över julmys och glögg så har jag inte hunnit/orkat med hästarna alls. Vi har glott på varandra lite emellanåt, stått o kvallrat över höet och då och då har jag klappat på dom. Trots detta så har de blivit skodda, ja eller Tompelomp iaf, och Ylsepylse verkar högst väluppfostrad. jag har upprepade gånger borstat henne i boxen, detta som tidigare var med en hög insats har nu gått lika lätt som att äta en pepparkaka. Det är kanske det hon har gjort. Vi har till och med gått så långt att vi har lyft på hovar o boxen... på kommando! Jag är rätt säker på att det är på grund av att jag hittat en magiskt klipunkt på henne, som råkar vara väldigt strategiskt placerad på rumpan. Helt plötsligt överväger kliet alla annan tanke på hur läskigt det är att matte står där. Tompelomp å andra sidan, är lika fladdrande som alltid, han flyger fram över lavaleran med ben åt alla håll så fort något rör på sig. Däremellan ser han mest och ser väldigt gammal ut. men hallå.. 21 år!  Han har tappat mycket muskelkilon men nu under jullovet ska jag börja få igång honom igen. han vill verkligen så det är bara att ta sig ur mitt emellan-världen och ta itu med det.

Det här med att äga svarta giraffer är inte alltid så lätt. Till problemen hör att de inte syns när det blivit mörkt, de är alldeles för intelligenta för sitt eget bästa och så var det där med halsen. Den tokmuskulösa periskophalsen som till synes fortsätter rakt upp till månen och längst upp kan man ana ett par håriga öron som snurrar likt ett par känselspröt. Och då kan ju tilläggas att min giraff är rätt så liten och absolut inte är färdigväxt än. Jag får stå på tå för att nå att få på den toklila grimman över känselspröten. Det går ju an ett tag men sen kommer man att tänka på när giraffen växt färdigt och man faktiskt kan se hur känselspröten nuddar månen. Sagt och tänkt så började jag träna giraffen på att sänka huvudet.

 Min giraff är sedan jag köpte henne ”inklickad” vilket i korthet innebär att jag i min träning av henne använder en inlärd förstärkare och belöning i form av kraftfoder. Mycket effektivt. Dock bestämde jag mig i det här fallet att jobba med uppgiften på det mer traditionella sättet för att vi hade så många andra järn i elden och jag tränade det endast vid  de tillfällen grimman skulle på eller av. Resultat var minst sagt varierande trots god timing på eftergift i trycket och en god träningsplan och uppmuntran från min sida. Visst gick vi framåt men det gick sakta och giraffen kunde inte riktigt förstå syftet med varför hon skulle böja sin stolta nacke för att få det där lila åbäket över känselspröten. Det där kunde jag väl roa mig med bäst jag ville tyckte hon. Svarta giraffer är alldeles för intelligenta. Veckorna kom och gick. Tillslut gav jag upp och började använda min inlärda förstärkare istället. På två insläpp och två utsläpp hade jag fått min giraff att sänka huvudet till marknivå när den lila grimman skulle på och av.

 Det slog mig hur ofantligt effektivt operant inlärning kan vara. Jag använder mig ju fortfarande av tryck och eftergift för att guida i rätt riktning men väl där kan hon jobba självständigt med stöd av den inlärda förstärkaren. Nu har jag en giraff som lydigt stoppar mulen i grimman när man håller fram den och sänker huvudet när det är dags att ta av den. Hon testar dagligen att sänka huvudet lite till, dra ut på tiden i sänkt tillstånd mm och jag kan bara vänta och välja ut de beteenden jag vill förstärka.

 Det är inte lätt att äga svarta giraffer men med operant träning så har vardagen blivit avsevärt lättare.

ser en 60 liters vattenhink ut efter att en otålig men söt fraggel försökt förklara att vattnet är slut.

 

Under de senaste dagarna har Moa varit på besök och har hårdtränat Ylse och mig i långa tyglar och longeringen.

Det har gått jättebra, ibland har matte blivit en överspänd fiolsträng som glömmer andas och ibland har friesern förvandlats till en ilsken fraggel men överlag så har det gått fantastiskt bra! Berömmen har varit betydligt fler än korrigeringarna. Det är så otroligt nyttigt att ha någon med sig som kan berätta vad som händer för när man står där mitt uppe i en fraggelstrid så är det inte lätt att se saker och ting objektivt. Ylse verkar gilla att jobba på långa tyglar. Longeringen har hon inte riktigt fattat än och blir därför lite frusterad ibland när jag skickar ut henne. Ibland är det jag som spänner mig och jagar upp henne och ger otydliga signaler. Vi måste helt enkelt lära oss att inte jaga upp varandra och på den här punkten är det ju jag som måste vara den vuxna i relationen :)



Vi var även ut på tur ner till sjön med båda hästarna och nYlse fick hälsa på vattnet för första gången. Efter lite beröm så var hon i med två framben och plaskade. Love operant!

Eftersom Ylse inte riktigt får utlopp för sin energi på egen hand så gick vi ut på betet som avslutning och lekte lite tillsammans några minuter. Det är något som jag ska börja  göra mycket oftare nu. Hon behöver det verkligen.

Att få rida för Perry Wood är en nästan surrealistisk känsla. Jag har fortfarande inte bearbetat färdigt de intryck och insikter som dök upp. Skratt och fnitter ekar över den värmländska bygden. Samtidigt finns där ett djupaste allvar. Jag lyckas under mina ridpass arbeta fram en snygg och funktionell sits och storgråter av de känslor som arbetet rör upp inom mig. Jag gråter av lycka, frustration, skratt, ödmjukhet och kärlek samtidigt som jag ler så käkarna värker. Ridning kan vara så mycket mer än det ögat ser. Inre förvandlingar som reflekteras genom hästen. Hästen är som en spegel säger Perry ofta.

Under kursen fick jag förmånen att träffa ett underbart 5-årigt sto, Zaga. Zaga är en korsning fullblod/Pre efter Zagal. Hon visade mig verkligen vikten av less is more. När det klickade satt jag likt en drottning på sitt högsäte och gjorde nästan ingenting. Jag och Zaga var ett, allt var möjligt, vi dansade fram. Hon visade mig också att det inte alls är självklart att svänga till vänster och att jag måste veta vart jag ska annars stannar motorn. Vilken underlig känsla det är att ha ridit i över 20 år och helt plötsligt inte kunna styra längre, samtidigt befriande och utvecklande. Hur styr man egentligen en häst?

Tänk om det vore lätt att rida säger Perry, tittar klurigt på oss och menar att det är precis det det är. Hästen kan, det är vi ryttare som måste lära oss. Kanske lastar vi över alltför många av ridproblemen på våra kära hästar. Tänk om det är vi? Zaga visade mig högst tydligt att det faktiskt var jag som fick henne att stanna och bocka när vi skulle galoppera genom att titta ner om så bara för en hundradels sekund. När jag väl bestämde mig för att titta upp och bestämde mig för riktningen var det inga problem längre. Hon var redo och väntade på mig, guidade mig rätt. Tänk om jag hade blivit arg på henne, fått hårdare hjälper, vart hade vi hamnat då? Lyssna på hästen, hitta orsaken till det som händer. Alltför ofta försöker vi korrigera symptomen istället för att göra något åt orsaken. Ridning är inte slit och dra och banka, jag tycker synd om de som har valt den vägen. De kan aldrig känna lyckan att vara med hästen i nuet och den lätta och fina ridningen som infinner sig i det ögonblicket. Ridning är för mig en sorts konstform, en sorts meditation. Hästarna lever i nuet. För att kunna vara med dem måste även vi vara i nuet. Känna steg för steg.

Ja, ridning är enkelt, men väldigt svårt.