Så kom dagen

En gång för 15 år sedan, i februari, läste en morfar i en lokal tidning. Där stod bl a en annons på en stor och svart häst som skulle säljas omgående. Hela familjen blev lite smått intresserad av denna häst och när äldsta dottern kom hem efter skolans slut så fick hon reda på att man skulle åka och se på en häst. Sagt och gjort, man åkte iväg och för alla, inte minst den äldsta dottern, var det kärlek vid första ögonkastet. Det var ett långhårigt, svart monster som frustande nyfiket stod i hagen och betraktade dem när de kom.   Alla visste att han hörde hemma på gården för evig tid.


Så kom dagen som jag fruktat och väntat på. Min älskade vän sedan 15 år tillbaka, Tompelomp, lämnade jordelivet och oss för att vandra vidare till nästa hage.  23 år gammal blev han, en värdig ålder för en varmblodig travare även om jag önskat att han fått bli hur gammal som helst. Även om vi hade planerat at ta bort honom på kvällen pga av smärtan kom det ändå som en chock när mamma ringde och sa att han låg död i sin box. Man vill ju så gärna få klappa en sista gång, snosa in tre kg päls i näsan en sista gång, berätta för honom att man älskar honom. Nu blev det sista avskedet på morgonen, en vardaglig klapp och smek och mys och kanske var det det bästa avskedet.  Nu sitter jag här och önskar att vi kunnat vara lite snabbare och fått ge honom den sista gåvan att få slippa smärtan och slippa dö själv i boxen. Men han var alltid en sann gentleman och ville väl inte besvära oss. Min lillasyster sa det så fint, han hade fått säga hej då till alla i familjen och tyckte att han kunde lämna oss.  Nu ligger han begravd i samma hage där han gått i alla år, en liten hötuss fick han med sig, min pappa tyckte det skulle vara värdigt. Det känns skönt att kunna gå ner och hälsa på honom och att han inte behövde lämna gården ens en sista gång.

 

Så nu sitter jag här och kvitterar ut all sorg som jag får för den kärlek som han gett mig och jag honom.  Något som funnits i halva mitt liv har försvunnit och lämnar efter sig ett hål i själen där det väller in sorg. Men i all gråt och saknad minns man alla underbara minnen och det han lärt mig och hur speciell han var. Alla dumheter han hittade på, alla människor han charmade, hans eviga outröttliga kärlek till att vara ute på tur i skogen, hans underbara bekymmersrynkor som bara blev fler ju mer bekymrad han var, de sköna små öronen som vickade och snurrade åt alla möjliga håll.  Jag kommer sakna och gråta en bra stund till men jag vet också att han har det bra nu, ingen mer smärta. Han var en gåva jag fick låna. Tompelomp har varit min stora resa i livet. Han har varit min följeslagare i väldigt många år och har tvingat mig att utvecklas, tänka om, tänka vidare, argumentera, ifrågasätta. Samtidigt har han gett mig ett samarbete som man sällan möter. Han är en häst som man antagligen möter en gång i sin livstid, om ens det. Jag har blivit välsignad att få lära känna honom. Ödmjuk är ordet. Jag älskar den hästen mer än ord kan förklara. Perry Wood kallade honom ”once in a life time horse” och så är det nog. Aldrig kommer jag möta en sådan häst igen.

 

Tompas listor

Favvoställen när man kommit lös.

·         Mattes mormor rabatter + gräsmatta. (man brukar få knäckebröd där)

·         Mattes köksfönster. (man brukar få morötter där)

·         grannens  veranda + rabatter. (man brukar få frysta bullar där

·         I övrigt kan man ta en tur på byn tills nån kommer hem.

favvogodis!!!

·         Romerska bågar

·         grannens frysta bullar

·         grund ( o dä får han varje dag!!! )

·         ekologiska morötter

·         ahlgrens bilar

 


Kommentarer
Postat av: Ola

Usch vad tråkigt. Men faktiskt skönt att han inte behöver lida mer. Tänker på dig.

2011-04-09 @ 18:59:11
URL: http://www.horseandsword.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0