pulkaåkning och bruten tumme

Så då har det hänt. Jag har brutit tummen. Högst olyckligt men som fransmännen säger: ce la vie.  Jag och min sambo var i örebro och hälsade på några underbara vänner.  Nånstans under lördagen bestämde vi oss för att åka pulka efter maten. Sagt och gjort. Efter att ha frossat hela dagen rullade vi ut i snön vid niotiden på kvällen. Vad som hände sen är en smula oklart men någonstans i en nerförbacke fastnade tummen i en gren och resten är historia.


Det roliga med min kropp är att den inte verkar tycka att det här med frakturer är speciellt viktigt. När jag var sex år bröt jag högerarmen. Hur det gick till är en annan historia Jag hade iallafall inte speciellt ont och vi var till och med till tandläkaren innan vi åkte till vårdcentralen där det konstaterades att armen var av.  Samma sak hände den här gången 20 år senare. Vi åkte pulka  i säkert 2 timmar till efter incidenten. Visst gjorde det ont men inte så ont. Kändes mer som en lätt stukning. Nu kanske några glas vin kanske hjälpte till som smärtstillande. men även på söndagen, högst nykter, hade jag inte speciellt ont.


Väl hemma bestämde jag mig ändå för att åka till vårdcentralen. Tummen var oroväckande mångfärgad och det är ju alltid bra för försäkringen. Läkaren i sunne var en glad dansk som klämde och kände på tummen." däer löööst hier." Sa han och vickade allvarligt på min tumme. Jahapp tänkte jag. Härnäst stod jag på hans kontor och väntade på en remiss till röntgen i Torsby.  Väl i Torsby blev det en lång väntan. Först på röntgenavdelningen där de nog behöver kolla hörseln. Många var vi akutfall som tryckt på akutknappen och satt och väntade. Till sist ändå kom en sköterska och undrade om vi tryckt på knappen.  Datorerna på röntgenavdelningen var inte heller till sin fördel denna dag och till slut kunde den propre sköterskan inte annat än utbrista "faan" innan han tvingades starta om systemet. Efter röntgen blev jag nerskickad till akuten där de bara pekade mot det överbelamrade väntrummet. Efter några timmar där blev jag äntligen visad in i ett rum fyllt med gipsbindor. Man kan ju ana...


Så efter ännu en halvtimme kommer en hyfsat snygg läkare in, en tysk denna gång. Med sig har han en tyst underläkare. "jaja" säger han och presenterar sig. Han förklarar att jag har en fraktur och dom befarar att ett ledband kan vara av. Han ritar en snabb bild av tummen på britsen. Operation på onsdag.  I nästa stund är han borta och underläkaren följer ursäktande efter. Lite mer väntan och sedan kommer en sköterska som gipsar mig och skickar iväg mig.


På onsdag klockan ett infinner jag mig för operation. En aningen spänd. Jag anmäler mig och skickas upp med hiss A2 till plan fem - dagkirurgi. Jag smyger in på avdelningen och skickas direkt in i duschen. Ren måste man vara. Iklädd otroligt löjliga kläder (vit, halvt genomskinlig skjorta, genomskinliga trosor, knästrumpor utan elastiska band) visades jag in i väntrummet. Där satt jag o målade lite tills kirurgen kom och hämtade mig. Han förklarade vad som skulle göras. De ville söva mig och sedan gå in i tummen och kolla så allt låg rätt. Om det inte låg rätt skulle jag få ett stift rakt igenom tummen.  Japp... när vi pratat klart skickades jag in i väntrummet igen. Ganska snart kom narkosläkaren och förklarade för mig om narkosen och gav mig några tabletter. Bl.a för illamående. Tydligen hade jag ca 67 % risk att må illa.  Tillbaka till väntrummet.  Nu dröjde det inte länge innan en sköterska hämtade mig och bäddade ner mig i en sjukhussäng. Dropp fick jag också.  Där låg jag och lyssnade på skvaller och fantiserade om taket.

Till slut kom ändå en underbar narkossköterska. I mina ögon snygg och väldigt trevlig. Jag är ju inte så mycket för skägg i vanliga fall men han passade i sitt. Välansat och med lite silvriga stänk. Sen gör ju sjukhuskläderna sitt. Uniformer alltså... Fantastiskt tänkte jag när jag såg honom. Alltid bra att ha nåt att fokusera på och en snygg och trevlig narkossköterska gör ju det jobbet.  Han undrade om jag varit på toa i historisk tid. Det hade jag ju inte. Bara det var ju ett äventyr, bruten tumme på vänster arm, dropp i högra och dessutom dessa kläder... väl tillbaka blev jag nerbäddad av honom igen och iväg bar det mot operationen. Hela vägen skämtade vi om det mesta och hade jätteroligt. Det är inte varje dag man träffar såna människor som bjuder på sig själva och uttrålar lugn och trygghet. Tack för det underbara människa! Han kopplade in allt och jag fick se en bild av min tumme. Kirurgen kom in och skämtade lite glatt om att jag kanske skulle byta tumme med honom.

Det sista jag minns innan jag slocknade av narkosen var att jag skrattade. Klockan var då 14.50.


Jag vaknade på uppvaket av att narkossköterskan grejade med mitt dropp. Vi skämtade och skrattade lite till innan jag somnade igen. Jag minns att jag frågade om jag snarkat eller blivit våldsam. Klockan var då 15.45.  nästa gång jag vaknade var klockan 16.40.  då var jag utvilad och ville inget hellre än att få gå upp. Men jag fick gott ligga i sängen och lyssna på P3 fram till 17.10. då en sköterska gav mig lite mat och hjälpte mig upp.  Mamsen hämtade mig och vi väl hemma igen somnade jag gott framför tvn.


Till sist vill jag bara ge massa goa pluspoäng till kirurgen och narkossköterskan för deras glada humör och humor. Det glömmer jag inte! jag minns dom även om jag var en i mängden vilket gör deras arbete och humör ännu mer beundransvärt. jag jobbar ju som lärare och vet hur tungt det kan vara att jobba med människor hela dagarna.  MEN man får tillbaka mycket oxå.







Kommentarer
Postat av: Cissi

Du får det ju nästan o låta kul att bryta tummen! Kanske skulle prova på det nån gång... :) Eller inte kanske, hoppas kunna träffa en snygg läkare ändå :p

Nu är det snart dax för julmat här o sen blir det nog en o annan glöggmartini hoppas jag. Kraaaam!!!

2008-12-24 @ 15:43:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0